Att infria en vision och stor dröm

ATT INFRIA EN VISION OCH STOR DRÖM ?

Den skidolycka som jag varit med om och knäskadan är ett trauma som mina känslor nu börjat smälta. Jag kommer att bli bra igen. Starkare dessutom. Min mentala styrka kommer förstås att prövas, igen.

I olyckan finns det dock ett par saker som jag kommer att förlora. Det handlar framförallt om två resor som jag längtat extra mycket efter. Båda resorna är speciella på olika vis och har en stark betydelse efter ett stort jobb som jag nu målmedvetet har genomfört i över 2 år. Ja, det här gör fruktansvärt ont inom mig att missa.

BAKGRUND TVÅ STORA DRÖMMAR

Dröm 1 – För ett år sedan gjorde jag min tredje säsongsavslutning i Riksgränsen. Den skidresan i maj 2016 träffade jag Patrik från Lapland Resort. Vi hade ett fantastiskt bra första möte. Vi träffades förutsättningslöst över en kaffe innan frukosten för att prata ett eventuellt samarbete. Vårt kaffe-möte blev en härlig boost och inspiration för mig. Vi blev båda kvar i hotellets lobby i sofforna och jag höll på att missa min frukost. Så mycket fanns det att prata om. Jag förstod att Patrik var erfaren i branschen och han såg mig och förstod min affärsidé.

Riksgränsen maj 2014. Den gången jag lovade mig själv att alltid avsluta min vintersäsong i midnattssol och skandinaviska berg. Längst upp i norraste norr.

 

Dröm 2 – För två år sedan skrev jag en vision till Systrar i bergen som står för jämlikhet i bergen. Bakgrunden till visionen är att prata jämlikhet utifrån kvinnliga villkor. Idag är kvinnor inom skidbranschen och outdoor i det stora hela underrepresenterade och därför är Systrar i bergen utifrån ett systerskap. För mig är det svårt att prata jämlikhet och samtidigt exkludera, därför har det alltid funnits en drivkraft att bjuda in alla till systerskapet. Alla är alltså oavsett om du är kvinna eller man.

2015. Ett foto av första skissen till Systrar i bergens logotyp.

 

 

DRÖMRESA 11-14 MAJ OFFPIST OCH TOPPTUR RIKSGRÄNSEN

En av de resor som jag längtat allra mest efter avslutas just idag i Riksgränsen, och jag kan inte vara på plats. Tack vare fantastiska guider i Systrar i bergen så har resan genomförts och jag har följt hela resan hemma från Åre via telefon, sms och delvis varit med och hjälpt till i sociala medier.

Vad smärta då mest? Jo, skidresorna är den stora bonusen i allt arbete. Det är en stor drivkraft att tålmodigt vilja fortsätta skapa allt. Det är där jag får se resultatet av allt arbete och det är där jag får chans att infria mina drömmar. Jag älskar att få vara utomhus, jag älskar att åka skidor och jag vill få chans att arbeta  och vara guide för grupper utomhus. Helst på skidor. I bergen. Ur ett systerskap.

Riksgränsen är en speciell plats för mig på flera olika sätt. Därför smärtar det att inte kunna vara med hela projektet ut, från mötet i maj 2016 till idag.

Maj 2015. Topptur i midnattskol, Narvik.

 

ATT INFRIA EN VISION

Maj 2017 kommer Systrar i bergens vision att infrias för första gången. Något tidigare än vad jag faktiskt hade kunnat tro. Mitt mål var vintern 2018. Det här är förstås bland det största som kan hända i mitt företagande just nu för outdoorbyrån.

Systrar i bergen kommer vintern 2018 i ett samarbete med Resevaruhuset arrangera utvalda konferensresor som skidresor till framförallt Monterosa, Italien. Precis som andra resor så är paketeringen alltid ur ett systerskap, alltså i största mån av kvinnliga guider. Den stora skillnaden i en konferensresa och en privat skidresa är att gästerna numera är både kvinnor och män. Här blir vår vision verklighet. Som jag längtat!

Jag förstår att det kommer fler möjligheter, att det förhoppningsvis blir fler resor. Men första gången.. är en speciell känsla. En extra laddning och urladdning. Och nu kan jag inte längre vara med som önskat.

Topptur i midnattssol Narvik, maj 2015.

 

Förutom Riksgränsen så är det fler aktiviteter och resor i sommar som jag inte kan delta i. Närmast är vår sommarresa i Åre 9-11 juni. Självklart känns det tråkigt att  inte kunna vara delaktig i aktiviteter som yoga, vandring eller trail.

Vinter är dock mitt stora ess. Där ligger hela min passion och grund för varför Systrar i bergen finns idag. Den förlusten är därför tyngre att smälta som skidälskande outdoorfantast och entreprenör.

 

Åre april 2017

 

After heliski och krossat knä

AFTER HELISKI OCH KROSSAT KNÄ ? ?

Lördag 6 maj skulle jag tillsammans med Niklas och en ny vän, Elin, göra en topptur från Storulvån upp mot Getryggen. Vädermässigt var det en blandad tur, men väl uppe på toppen fick jag en känsla för bergen utanför Åre och runtom Storulvån. Så vackert!

Har tidigare beskrivit känslan av åket och mitt flow i instagram här. Jag bara älskar den här känslan. Flytande, levande och i en miljö som ger mig så mycket energi.

Tyvärr var jag med om en olycka i samband med att jag skulle stanna min fart från åket ned. Helt plötsligt skar min högra skida in i snön och fastnade. Mitt knä pressades samman i en fruktansvärd smäll och mitt ben böjdes framåt. Jag flög framåt.

Det var en brutal smärta. Trodde först att mitt ben hade gått av. Samtidigt kändes det som om jag flyttade mig utanför min kropp. Det var en smärta som strålade ut i hela kroppen, upp och genom hela ryggen. Jag förstod att kroppen  pumpade ut adrenalin och jag försökte andas. Ta in de lugna bergen, solen, den tysta snön. Djupa, försök till långsamma, andetag.

Vad hände sen?

Fjällräddningen kom efter cirka en timme. Fick morfin, ett fixerat knä och skoterskjuts ner till helikoptern. Därefter bar det av till Östersunds sjukhus. I vad jag då glad med morfin i kroppen kallade för after heliski.

After heliski i ambulans

Jag blev kvar på sjukhuset två nätter för olika undersökningar, magnet- och skiktröntgen, tömma knät på vätska och blod. Tack underbara snälla Niklas för att du höll mig sällskap och tack alla ni som hörde av er! Under de här tre dagarna grät jag så mycket på sjukhuset att det till slut resulterade i sår under ett öga.

Framförallt så var jag ledsen för en stor förlust, alltså inte oron över att inte kunna skidor igen. Jag känner i min kropp att jag kommer att åka skidor igen. Min förlust här och nu var att missa något stort som just nu håller på att hända. Äntligen, efter tusentals otaliga timmar av hårt arbete.

Krossade drömmar?

Självklart blev skadan ett trauma som också gjorde mig ledsen. Men förutom skadan och den stundande förlusten av allt arbete så blev jag så otroligt rörd av alla som hörde av sig. Det är först nu som jag förstår att ni är många som följer det jag gör och som ser det som inspiration. Det är först nu jag känner och det är först nu som jag vet, att det är så. Tack från hela mitt hjärta!

Jag känner min kropp och jag lyssnar ofta inåt. Min övertygan är att jag kommer att läka bra, bara jag håller ihop det mentala. Ger mig den tid jag behöver och behåller en positiv anda som gör mig stark.

Krossad inre knäskål stabiliseras med skena från ortopeden.

För att behålla någon typ av motivation så har jag börjat staka ut delmål. Ett stort delmål är 6 veckor. Om 6 veckor blir jag kallad till en ny skiktröntgen och har mitt skelett läkt fint till dess så kommer jag att få börja rehab och stötta på höger ben. Ni förstår att jag längtar!

Fram till dess har jag en rörelseövning som jag får göra med höger ben, för att bibehålla rörlighet i lederna.

Oh yes, det är en utmaning att hoppa på kryckor och ett ben, och dessutom bo själv. Men, vecka 1 har gått bra och jag har kommit i kontakt och haft förmånen att få träffa så otroligt spännande och omtänksamma personer i Åre. Tack ni!

Mer om resorna som jag såg fram emot i ett senare inlägg. 

 

Hemma i Åre.