Om att möta sin största förebild

OM ATT MÖTA SIN STÖRSTA FÖREBILD

 

Igår arrangerade Systrar i bergen sin andra after-work i samarbete med Hotel At Six och Copperhill (Åre). Det här är hittills den största mötesplatsen vi arrangerat inom Systrar i bergen. Kvällen var en fantastiskt härlig mix med tidigare gäster som rest med Outdoorbyrån och nya personer som länge följt oss i sociala medier.
Guider och representanter för outdoorbyrån Systrar i bergen. Sofia, Stina och jag.
Mingel och nya möten inom skidåkning och outdoor på At Six.
Jag är väl medveten om att både Copperhill och At Six är hotell som ägs utav en av mina största inspirationskällor inom entreprenörskap. Framförallt är han min stora inspiration när det kommer till att utveckla en organisation med tyngd på att arbeta med kultur. Som tidigare elitidrottare är han för mig den givna lagkaptenen. Medspelaren som alltid är en god förebild, vars röst alltid fattar de stora besluten och som alltid håller samman laget.
Precis när vi tagit emot de första gästerna till vår after-work så ser jag helt osannolikt han springa förbi i korridoren. Han är alltså här i Stockholm! På samma hotell som oss. Först är han upptagen i samtal med andra människor inne på hotellet. Strax därpå upptagen i ett telefonsamtal. Han fortsätter går med snabba steg ut från hotellet. Där och då var jag på väg att springa efter honom. Jag visste inte vad jag skulle säga, bara att jag måste ta chansen och hälsa. Men så vänder jag. Det känns fel att springa efter honom. Vad ska jag säga?
Loungen på At Six var fylld av minglande tjejer och kvinnor. Alla med gemensamma intressen inom skidåkning och outdoor. Där och då tittar jag ut från gardinerna som ramar in vår lounge-entré. Så ser jag honom igen. Den här gången tänker jag ta chansen. Det spelar ingen roll huruvida jag har något att säga eller hur mycket nervositet som växer sig starkare. Jag ska säga hej! Våga gå fram.
Där står jag nu. Tre meter från min största förebild inom entreprenörskap. Jag tittar på när han är mitt uppe i ett samtal med fyra killar. Strax därpå tar han några snabba steg och är på väg att springa förbi mig. Då räcker jag fram min hand, lägger den på hans axel och säger: ”Petter, jag måste få chans att hälsa på dig. Du är en av mina största inspirationskällor. Jag driver idag ett bolag sen två år tillbaka och har följt dig långt innan dess.” Alla ord kommer direkt från mitt hjärta. Ett bultande hjärta som slår allt hårdare. Vad som hände därefter hade jag aldrig kunnat be om. Med nyfikenhet och en energisk kraft följer han med mig in i lounge-delen. Till Systrar i bergens after-work.

Vad är din hiss-pitch?

I marknadstermer pratar vi ofta om hiss-pitchen. Vilket betyder att ditt företag och varumärke på bara några meningar ska sälja in ert erbjudande under ett möte i en hiss. Här står jag nu, på Petter Stordalens senast invigda hotell och pitchar min affärsidé. Med bästa tänkbara presentationsmaterial, en live-version av vår hittills största mötesplats. Den här chansen är så osannolik, och jag är så otroligt glad att jag tog den trots att jag egentligen inte vågade.
Fantastiska Martina från Copperhill.
I över 2,5 år har jag arbetat strategiskt med att skapa en plattform för kommunikation till Systrar i bergen. Jag har alla svar, kan verksamheten innan och utantill. Men där och då spelar det ingen roll. Jag är så nervös och överrumplad. Nästan stressad över att helt plötsligt utan förberedelse stå omfamnad av den entreprenör jag allra helst vill träffa.
Två känslor kommer dock varken nervositet eller osäkerhet åt, och det är min glädje och passion som jag har med mig i allt jag gör. Den glädjen och den passionen lyste under vårt samtal. Jag var så otroligt stolt att få visa upp Systrar i bergen. På självaste Petter Stordalens hotell och med honom på plats.
Vårt samtal väljer jag dock att hålla för mig själv. Men tro mig, jag har haft svårt att ta in det. Tack Petter! För att du tog dig tid och för det du sa innan vi skiljdes åt.
VD, entreprenör, visionär, drömmare, skidåkare, guide… vad titulerar du dig helst som? Våga drömma stort!
På väg mot en micro-paus och återhämtning i stora bergen. <3

Mitt största kommunikationsprojekt i riktiga fjäll

HEMMA I RIKTIGA FJÄLL – HEMAVAN 💕

 

Startade den här morgonen hemma i Åre med att ösa undan jobb och förbereda det sista inför första sommarresan i Hemavan 10-13 augusti. Därefter var det dags att packa in i bilen och köra de 52 slingrande milen längs inlandsvägen. Upp och in mot riktiga fjäll, Hemavan Tärnaby.

En större bil är ett måste snart med alla saker som packas fram och åter till resor, event mm.

 

Att komma tillbaka till Hemavan väckte så många känslor. Det var en otroligt fin kväll där solen och himlen dansade med alla mina lyckohormoner i kroppen. Haha, ibland blir jag bara så genuint superglad. Lite nypa-i-armen-känslan. Att jag är tillbaka i den här miljön som jag älskar mest och kan använda kroppen igen är för mig storslaget. Om än i begränsat rörelseformat, så kan jag faktiskt röra mig i bergen igen!

 

HEMAVAN TÄRNABY

Hemavan Tärnaby är mina hemmafjäll. Det var hit min familj alltid åkte när jag och mina syskon var yngre.

Sommaren 2016 genomförde Systrar i bergen sin första sommarresa till Hemavan. Vad som kom att bli ännu större för outdoorbyrån är den andra sommarresan som genomfördes, i ett samarbete med Visit Hemavan Tärnaby.

Under mina föreläsningar pratar jag om dina nycklar till att bli framgångsrik och att lyckas. Jag har alltid hävdat att några av mina bästa nycklar är kommunikation. Det var här i Hemavan som jag tillsammans med destinationen fick chans att bevisa hur ett lyckat samarbete inom kommunikation kan ta uttryck. Vi levererade ett projekt med både effekt och resultat!

Jag ska dock inom en liten parentes tillägga att min enorma vilja, drivkraft att göra skillnad och glädje för det jag gör givetvis är viktiga för mig i mitt arbete. Men mer om detta berättar jag om i mina föreläsningar.

 

Läs mer om vårt kommunikationsprojekt HÄR >>

 

Kommunikationsprojekt visningsresa ur ett systerskap i Hemavan Tärnaby.

 

Jag vill ge så mycket värme från mig till Marianne med fantastiska kollegor som från första stund välkomnat mig till riktiga fjäll och möjliggjort våra lyckades projekt och resor. Nu växer vi tillsammans!
PS. På torsdag kväll tar jag och Johanna Westberg emot våra efterlängtade gäster.

 

Så otroligt glad att kunna vara tillbaka och aktiv i den plats jag gillar mest – outdoor!

 

Försöker bli bättre på att ge tid till min träning, numera rehabträning. LYX att kunna göra rehabträning precis intill skidbacken. Här tänker jag åka skidor i vinter. Följer du med? 🙂

Vad betyder modigajohanna

VAD BETYDER MODIGAJOHANNA ❄️

 

För ett tag sedan tittade jag på ett avsnitt i TED Talks. I det här avsnittet med Brené Brown så förstod jag vad modigajohanna faktiskt betyder för mig.

Sommaren 2015, strax innan jag hade skickat in ansökan om att starta mitt första aktiebolag så träffade jag en vän. Mikaela Tonneman, hon är en otroligt vass copy och redaktör. Jag har alltid beundrat hennes finurliga sätt att uttrycka sig i ord.

Det var en varm sommardag och vi låg i solen tillsammans med hennes hund Henry och spånade på idéer och visioner om Systrar i bergen. Jag älskar att bolla idéer och lyssna till andras tankar i mitt företagande. Det är oftast så jag scannar av marknaden och kan anpassa budskap i kommunikation.

 

Mikaela och Henry, Stockholm 2015.

 

Mikaela tyckte absolut att jag skulle starta en blogg. Bli en influencer inom min  genre. Jag var inte lika övertygad just då. Däremot har jag alltid gillat bild och formspråk. Jag gillar också att uttrycka mig i texter. Men jag är också en person som prioriterat an aktiv livsstil, och en aktiv livsstil går inte hand i hand med att sitta framför en dator. Så, att starta en hemsida och blogg, jag skulle då behöva lägga ännu fler timmar framför min dator i stället för att vara ute och göra det jag älskar mest. Samtidigt tyckte jag att det var sårbart att öppna upp en stor del av sig själv, för andra okända.

Kommunikation en stor del av vem jag är i mitt yrkesliv. Min bakgrund inom reklam och marknadsföring har resulterat i att jag vet hur jag bygger varmärken. Skapar en identitet och driver kommunikation med effekt.

 

Kristallen 2015 med C More och TV4-gruppen

 

Tillbaka på filten i solen. Jag frågade Mikaela vad jag skulle heta, vem skulle jag växa som i mitt entreprenörskap? Hennes förslag var direkt och utan tvekan. modigajohanna, så klart.

modigajohanna innehöll flera bitar som tilltalade mig. Det preciserar hur jag vill vara som entreprenör. Modig och ödmjuk.

Åre hösten 2015

 

Johanna som namn betyder förbarmande. Alltså att visa medömkan. För mig står Johanna för min ödmjuka sida, att se andra och känna in. Respektera mina medmänniskor.

Modig, eller som Brené Brown säger, courage, står för  ”the heart as the source of emotion”.

Att vara modig betyder för mig att våga vara sårbar.

Såhär beskrive Brené:

How do we learn to embrace our vulnerabilities and imperfections so that we can engage in our lives from a place of authenticity and worthiness? How do we cultivate the courage, compassion, and connection that we need to recognize that we are enough – that we are worthy of love, belonging, and joy?

Det är svårt att våga vara sårbar, men det är nödvändigt att våga vara sårbar. Särskilt om du vill leva i sanning. Din sanning.

Den här änden leder mig vidare till en tatuering som jag velat göra under några år. Det kanske är nu det närmar sig.

Tack Supermickan för att du är min vän!

Tibi ipsi fidelis esto ❄️

 

Mingel i reklambranschen
Bill och Bull på C More. Så ofta som våra kollegor blandade ihop oss. Jag förstår delvis varför..

 

Vårruset 2014. Supermickan sprang som en gasell!

Följ ditt hjärta – en Schweizisk energiboost

FÖLJ DITT HJÄRTA ❤️

 

Följer du ditt hjärta? Vågar du tro på att dina drömmar inte bara är drömmar? Ditt hjärta och dina drömmar är din kompass. Det är din riktning till vad du bör och kanske också allra helst vill göra i ditt liv.

 

Senaste veckorna har jag outtröttligt fokuserat på min rehab för att aktivera och stärka nya muskler runt mitt skadade knä. Allt i hopp om att kunna göra en resa till bergen som en omstart. En chans att ladda min power-bank och hämta kraft och inspiration och fortsätta driva det som jag så mycket tror på. Ett kvinnligt entreprenörskap inom outdoor och ett systerskap i bergen där fler får chans att upptäcka och uppleva.

På resande fot igen.

 

Jag har skrivit det tidigare men det tåls att skriva igen. Att förolyckas som entreprenör är väldigt sårbart i en start-up. Dessutom harjag valt en bransch och ett företagande där min kropp är en del av mitt verktyg i mitt nya jobb men också i min livsstil som jag strävat länge efter. En aktiv vardag inom skidåkning och outdoor där jag samtidigt gör skillnad i mitt företagande för fler.

Rehab

12 veckor efter skadan och med 6 veckors nästan daglig rehab-träning hemma i Åre och Sthlm så sitter jag på planet ned mot alperna igen. Den här gången reser jag inte tillbaka till mitt kära Italien utan till Schweiz. För det var egentligen där min story till Systrar i bergen och som skidåkande outdoor-entreprenör en gång startade, för 7 år sedan.

Schweiz och alperna

Schweiz och och alla utflykter kommer att få ett inlägg för sig. Men en sak kan jag lova, det här är den bästa investeringen jag hade kunnat göra inför hösten som kommer. Nu är jag redo. Jag kan vända tillbaka med självförtroende, en inre glädje och framförallt med mitt mod.

modigajohanna är tillbaka. Som jag har saknat henne!

 

Som jag längtar. Min målbild är att vara starkare än vintern 16/17. Vilket är högt mål i styrka!

 

Engelberg

 

Drömmer om att springa i bergen igen.

 

Jonna visar mig sitt Engelberg. <3

 

Kanske Europas häftigaste kafferosteri. Spana in det här om ni reser till Engelberg! Läs mer här >>

Min story till att bli en skidälskande outdoorfantast och entreprenör

MIN STORY TILL ATT BLI EN SKIDÄLSKANDE OUTDOORFANTAST OCH ENTREPRENÖR ❄️

 

 

All our dreams can come true, if we have the courage to pursue them

 

Min story har en början men inget slut. För när slutar vår story att upphöra egentligen?

För mig var det första gången. En gondol som rymde 8 personer. Stora snöflingor singlade ned utanför våra fönster. Ett leende som växte i takt med varje stigande höjdmeter. Jag var tillbaka i bergen efter ett långt uppehåll på skidor. För första gången var jag i alperna.

Gondolen i Engelberg

2007 flyttade jag till staden mellan broarna, Stockholm. Detta var strax efter universitetsstudier hemma i Umeå. Jag hade fått ett nytt jobb på en reklambyrå. Det var en stor dröm att få arbeta med reklam och marknadsföring. Som liten drömde jag om att bli bibliotekarie. Sagor och berättelser förtrollade mig. Nu var jag en del i att bygga stora välkända varumärken och identiteter. Skapa nya sagor för konsumenter. Arbeta med kommunikation.

Reklambyrån drevs av två skidtokiga killar. Peter och Jonas hade tidigare bott i Schweiz. Det var alltså ingen slump att vår årliga konferensresa, tillika en skidresa, alltid bokades till de Schweiziska bergen.

Konferensresa Engelberg 2010. Jag hade lånat ihop skidutrustning och kläder till resan.

 

Min barndom är fylld av otaliga timmar av idrott och vintersport. Vi reste ofta till svenska fjällen med familjen. Jag och mina syskon skolades tidigt in i att åka alpint, längd på tvären och tura på fjällen. Mamma och pappa, som träffades under en friluftsledarutbildning i Östersund, älskade semester i vinterklädda fjäll. Men trots en uppväxt med så mycket influenser av friluftsliv vintertid så valde jag ändå att satsa på elitidrott – inomhus.

En teknisk, snabb sport som samtidigt kräver uthållighet. All min lediga tid hette innebandy. Spelsinne, analytisk, vässad teknik och laget före jaget var mina styrkor. Jag älskade att vinna och var sämre på att förlora. Träningen var min frizon men också största utmaning att våga flytta gränser. Utvecklas som person och spelare.

 

När klubban bokstavligen lades på hyllan sökte jag mig till alla möjliga sporter och utmaningar. Det var först när jag hittade tillbaka till skidåkningen som jag förstod att jag hade hittat hem. Mitt första möte med bergen i alperna var speciellt. Förtrollande och sagolikt på samma gång. Byråresan till Engelberg väckte helt plötsligt en stor längtan inom mig.

Efter skidresan till Engelberg ville jag bli en bättre skidåkare och lära mig mer om skidåkning och terräng. Problemet var att jag inte kände någon med samma intresse. Jag hade inga vänner att resa med. Än mindre visste jag vilken utrustning som jag behövde.

Vintern därpå bokade jag min första skidresa, som ensam tjej. Med stor nyfikenhet om vad som sträckte sig bortom pisterna bokade jag en vecka med offpist via franska UCPA. Resmålet var de tre dalarna och gigantiska Val Thorens. Jag var fruktansvärt nervös. Med nya skidkläder, en rosa jacka och blå skidbyxor, skulle jag tillsammans med 11 betydligt mer erfarna killar göra min premiär i offpist. På pistskidor. Ja, jag visste inte att det fanns olika typer av skidor då. Hur skulle jag veta det?

 

Hike i Val Thorens 2011.

 

Efter tre dagars kämpande i djup snö för att hinna med gruppen så var jag redo. Redo att ge upp. Jag åkte lift kors och tvärs med en ständig påminnelse om min rädsla för höga höjder och svindel. Det var inte så kul. Det var jobbigt. Framförallt, det var fruktansvärt tungt. Då bestämde jag mig. Jag skulle byta min plats med någon som förstod sig på sökare, långa pinnar och spadar som skulle packas i ryggsäcken. Lavinutrustning ja.

Gustav, vår svenska reseledare, trotsade min önskan om att få byta plats till en skidinstruktörsgrupp. Då ringde jag hem till min mamma och sa att jag aldrig mer skulle åka skidor såhär igen. Men på något sätt så övertalade Gustav mig att ge offpist-gruppen en dag till. Må hända min mamma också.

Foto: Erik Jaensson

 

Den fjärde dagens försök är jag evigt tacksam för. Helt plötsligt hittade jag ett flyt men framförallt en glädje i skidåkningen. Jag hade kul! Skidglädje i den djupa snön långt ute på berget. En känsla av frihet väcktes. En känsla av gemenskap tillsammans med andra likasinnade. Omgivna av stora berg och gnistrande snökristaller.

Vintrarna därpå fortsatte jag att resa för att kunna åka mer skidor, alltid med en återkommande tanke om att ”det hade vart kul att göra den där skidsäsongen som jag aldrig vågat göra”.

2014 hände något. Alla mina drömmar revs upp. Under månader brottades jag med känslor som fyllde mig av förlust och besvikelse. Det var då jag bestämde mig. Du är aldrig för gammal för att förverkliga dina drömmar. Året därpå gjorde jag min första skidsäsong. Snart 30 år gammal.

Skidsäsongen 2015 var min just då största önskelista. Jag reste, utbildade mig och tävlade i skidåkning:

  • road-trip BC Canada
  • utbildning skidinstruktör
  • utbildning lavinkunskap PRO
  • Läste en termin distans till Friluftsledare
  • provade en freeride-tävling
  • jobbade som skidlärare en vecka i Sälen och helger i Hammarbybacken Sthlm
  • fann stor glädje i att topptura
  • jobbade som guide i alperna
  • …och slutligen så landade jag i vad jag alltid hade saknat under mina resor. Ett systerskap i bergen – till för alla!

 

Mars 2015 i Monte Rosa, de rosa bergen i Italien, föddes idén till outdoorbyrån Systrar i bergen. Visionen var att få fler att upptäcka bergen och samtidigt verka för jämlikhet inom skidåkning och oudoor. Jag ville kombinera det jag kan bäst med det jag gillar mest. Vilket är kommunikation och skidåkning + outdoor.

Systrar i bergen

 

Att våga realisera drömmar kräver mod. Du måste våga hoppa.

Maj 2017 avslutades min skidsäsong oplanerat utanför Storulvån. Jag var hög på morfin och flögs snabbt i helikopter till Östersunds akutmottagning. På bara en millisekund byttes toppturens förtrollande åkning till en rejäl smäll. Jag hade krossat knäskålen i en rejäl krasch. Olyckan har påverkat mig på olika sätt. För att hitta tillbaka till min inspiration och motivation som entreprenör så bestämde jag mig för att sluta min cirkel och starta en ny. Därför är jag tillbaka på den plats där jag fann min nyfikenhet att vilja upptäcka och förändra. Nu börjar jag om igen, i Engelberg.

 

Våga drömma stort

 

Åre april 2017

 

Åre maj 2017

 

Engelberg juli 2017

Hur hålla modet uppe som sjukskriven?

HUR HÅLLA MODET UPPE SOM SJUKSKRIVEN? ?

Det har nu snart gått två veckor av läkningsprocessen. Dagarna har jag försökt fylla med ny luft under vingarna för att inte fastna i ett negativt tankemönster. Det är inte min grej att vilja må dåligt och tycka synd om mig själv. Däremot är jag medveten om att tankar behöver tränas för att kunna styras. Min devis är också att alla känslor ska ut. Sorg, smärta, förlust, chock. På samma sätt som att vi ska fira alla lyckliga känslor! Oavsett känsla som ska ut ur kroppen, så kan du fortfarande behålla en inre glädje. Ja, jag lovar. Det går faktiskt trots brustet hjärta.

Har förstått att jag gått igenom olika faser i läkningsprocessen både mentalt och fysiskt i kroppen fram till idag.

FAS 1 – Chocken

FAS 2 – Att komma hem

FAS 3 – Skapa nya rutiner

FAS 4 – Kroppens läkningsprocess

FAS 5 – Uthållighet, rehab och framtid

FAS 1 – Chocken

Skadans skede som innebär allt från stark smärta, ta in mycket ny information från läkare som pratar ett språk du inte förstår, undersökningar och rädsla, sjukhusmiljö som får dig att känna dig mer sjuk än frisk och en rad med ny medicin och värktabletter.  Bara timmarna innan chocken turade jag glatt med skidor och en fullt frisk och fungerande kropp. Då stark både mentalt och fysiskt.

Vår topptur startade i dimma och white out. Vi övervägde faktiskt att vända ett par gånger innan det sprack upp.
Lunchpaus precis innan det sprack upp.
Det här är <3 !
Nästa vinter ska jag springa upp och åka skidor ner här i otaliga omgångar. Ännu starkare!
Bara minuter innan jag påbörjade åket nedför Getryggen. Molnen hade lättat och solen strålade. Jag fick ett underbart rus av att äntligen få åka skidor igen!
Strax efter skadan. Försöker stoppa blödningen.

 

Delat rum på sjukhuset. Nej, jag trivdes inte alls i den här miljön.
Blev körd i min säng till röntgen.
Pendlade mellan sorg och hopp. Tårar och leenden om att jag snart skulle vara bra igen. Här visste jag fortfarande inte om jag skulle opereras eller vad som faktiskt hade hänt i mitt knä.

FAS 2 – Att komma hem

Att komma hem var tufft, dels för att jag bor själv och nu får därför klara mig själv. Strömmande sms och meddelanden höll mitt hopp uppe om att människor i min omgivning skulle orka hjälpa mig. Förstod ganska snart att det är en fördel att bo i Åre jämförelsevis med Sthlm. Jag hade nog inte tagit mig utanför hemmet så mycket på samma sätt i Sthlm de här första dagarna.

Första dagarna grät jag obehindrat. Det kändes som att jag bar på ett trauma. Fram till att jag började prata med mig själv om vad jag vill göra igen. Då vändes all sorg till ren glädje. Nu såg jag fram emot att få åka skidor igen, guida för Systrar i bergen, klättra, kunna ta en promenad till gymmet, springa i bergen och känna frihet. En längtan växte i stället för att känna mig drabbad. Jag vet inom mig att jag kommer att bli bra igen.

Vanligt soffläge hemma.

FAS 3 – Skapa nya rutiner

När jag märkte att mitt ”mind” gick igång på att prata om saker (högt för mig själv) om det som gör mig lycklig så bestämde jag mig för att en gång varje dag så ska jag träffa en person i Åre. Detta för att inte hamna i ett destruktivt tankemönster och för att få ny luft under vingarna, komma ut och andas. Påminna om vad jag mår bra av, och helst göra så mycket av det som jag kan för att behålla min glädje.

Det tog bara några dagar innan jag förstod hur jag kan plocka upp saker på golvet, flytta saker framför mig med kryckorna eller som att öppna och stänga dörrar med kryckorna. Hur jag kan sätta mig ner utan att det gör ont, att jag bara kan sova på rygg och så vidare. Kroppen är fantastisk. Jag behöver bara lära känna den på nytt utifrån de här förutsättningarna. Och ge allt tid. Tålamod.

Några saker klarar jag dock inte av utan hjälp. Jag lagar knappt mat hemma, det är ett jätteprojekt att bara ta sig upp på morgonen och klä på sig.. Har inte tvättat ännu då jag förstått att jag inte kommer kunna hänga tvätten. Och svårast, jag är bunden till mitt hem utan hjälp. Eller så långt utanför mitt hem som jag orkar hoppa på ett ben och två kryckor.

FAS 4 – Kroppen läkningsprocess

Jag har en bakgrund inom elitidrott. Med det sagt så känner jag min kropp. Den har blivit hårt testad. Jag vet när min kropp säger ja eller nej till mig, när jag lyssnar noga inåt.

Under första veckan har det hänt massor i läkningsprocessen. Jag tycks ha gjort stora framsteg utifrån min bedömning. Bland annat så kan jag lyfta mitt ben utan att det gör ont när jag står på kryckor, jag kan böja mitt ben längre än vad jag kunde första dagarna och svullnaden (inflammation och blödning) har gått ned något. Men framförallt, jag känner mig stark. Trots redan märkbar muskelförlust, otroligt mycket sömn och ett psyke som får arbeta med mental träning så känner jag mig stark. Nej, den styrkan kommer inte av sig själv. Jag jobbar med den dagligen utifrån delmål och att sätta mig i situationer som får mig att må bra. Just det tror jag är en bidragande del till att jag och min kropp samarbetar bättre i läkningsprocessen.

 

Copperhills utsikt, Åre.
Cappuccino, utsikt över bergen och en fin vän att prata drömmar  med. Hemma i Åre. <3

 

FAS 5 – Uthållighet, rehab och framtid

Den här fasen har jag inte kommit till än. Men jag har varit inne och snuddat på rehab där jag bevisligen kan lyfta benet något utan att ta hjälp av händerna och utan smärta efteråt. Otroligt skön känsla. Ett litet steg, men för mig ett stort steg mentalt.

Snart bara 4 veckor kvar till nästa skiktröntgen med en stor förhoppning om att då få belasta höger ben igen. Håll tummarna!

Pusslande för att kunna ta min andra dusch på två veckor. Allt tar sån tid så man orkar bara inte bry sig om sånt som dusch, kläder mm längre.

Att infria en vision och stor dröm

ATT INFRIA EN VISION OCH STOR DRÖM ?

Den skidolycka som jag varit med om och knäskadan är ett trauma som mina känslor nu börjat smälta. Jag kommer att bli bra igen. Starkare dessutom. Min mentala styrka kommer förstås att prövas, igen.

I olyckan finns det dock ett par saker som jag kommer att förlora. Det handlar framförallt om två resor som jag längtat extra mycket efter. Båda resorna är speciella på olika vis och har en stark betydelse efter ett stort jobb som jag nu målmedvetet har genomfört i över 2 år. Ja, det här gör fruktansvärt ont inom mig att missa.

BAKGRUND TVÅ STORA DRÖMMAR

Dröm 1 – För ett år sedan gjorde jag min tredje säsongsavslutning i Riksgränsen. Den skidresan i maj 2016 träffade jag Patrik från Lapland Resort. Vi hade ett fantastiskt bra första möte. Vi träffades förutsättningslöst över en kaffe innan frukosten för att prata ett eventuellt samarbete. Vårt kaffe-möte blev en härlig boost och inspiration för mig. Vi blev båda kvar i hotellets lobby i sofforna och jag höll på att missa min frukost. Så mycket fanns det att prata om. Jag förstod att Patrik var erfaren i branschen och han såg mig och förstod min affärsidé.

Riksgränsen maj 2014. Den gången jag lovade mig själv att alltid avsluta min vintersäsong i midnattssol och skandinaviska berg. Längst upp i norraste norr.

 

Dröm 2 – För två år sedan skrev jag en vision till Systrar i bergen som står för jämlikhet i bergen. Bakgrunden till visionen är att prata jämlikhet utifrån kvinnliga villkor. Idag är kvinnor inom skidbranschen och outdoor i det stora hela underrepresenterade och därför är Systrar i bergen utifrån ett systerskap. För mig är det svårt att prata jämlikhet och samtidigt exkludera, därför har det alltid funnits en drivkraft att bjuda in alla till systerskapet. Alla är alltså oavsett om du är kvinna eller man.

2015. Ett foto av första skissen till Systrar i bergens logotyp.

 

 

DRÖMRESA 11-14 MAJ OFFPIST OCH TOPPTUR RIKSGRÄNSEN

En av de resor som jag längtat allra mest efter avslutas just idag i Riksgränsen, och jag kan inte vara på plats. Tack vare fantastiska guider i Systrar i bergen så har resan genomförts och jag har följt hela resan hemma från Åre via telefon, sms och delvis varit med och hjälpt till i sociala medier.

Vad smärta då mest? Jo, skidresorna är den stora bonusen i allt arbete. Det är en stor drivkraft att tålmodigt vilja fortsätta skapa allt. Det är där jag får se resultatet av allt arbete och det är där jag får chans att infria mina drömmar. Jag älskar att få vara utomhus, jag älskar att åka skidor och jag vill få chans att arbeta  och vara guide för grupper utomhus. Helst på skidor. I bergen. Ur ett systerskap.

Riksgränsen är en speciell plats för mig på flera olika sätt. Därför smärtar det att inte kunna vara med hela projektet ut, från mötet i maj 2016 till idag.

Maj 2015. Topptur i midnattskol, Narvik.

 

ATT INFRIA EN VISION

Maj 2017 kommer Systrar i bergens vision att infrias för första gången. Något tidigare än vad jag faktiskt hade kunnat tro. Mitt mål var vintern 2018. Det här är förstås bland det största som kan hända i mitt företagande just nu för outdoorbyrån.

Systrar i bergen kommer vintern 2018 i ett samarbete med Resevaruhuset arrangera utvalda konferensresor som skidresor till framförallt Monterosa, Italien. Precis som andra resor så är paketeringen alltid ur ett systerskap, alltså i största mån av kvinnliga guider. Den stora skillnaden i en konferensresa och en privat skidresa är att gästerna numera är både kvinnor och män. Här blir vår vision verklighet. Som jag längtat!

Jag förstår att det kommer fler möjligheter, att det förhoppningsvis blir fler resor. Men första gången.. är en speciell känsla. En extra laddning och urladdning. Och nu kan jag inte längre vara med som önskat.

Topptur i midnattssol Narvik, maj 2015.

 

Förutom Riksgränsen så är det fler aktiviteter och resor i sommar som jag inte kan delta i. Närmast är vår sommarresa i Åre 9-11 juni. Självklart känns det tråkigt att  inte kunna vara delaktig i aktiviteter som yoga, vandring eller trail.

Vinter är dock mitt stora ess. Där ligger hela min passion och grund för varför Systrar i bergen finns idag. Den förlusten är därför tyngre att smälta som skidälskande outdoorfantast och entreprenör.

 

Åre april 2017

 

Från drömmare till entreprenör

FRÅN DRÖMMARE TILL ENTREPRENÖR ?

Narvik2015

 

Att drömma har alltid varit en drivkraft för mig. Drömmar får mig att vilja skapa. Genom dem kan jag se hur jag vill må. Känna och vara när jag når mina mål och genomför handlingar. Hur jag vill leva mitt liv.

När jag startade mitt första aktiebolag, Systrar i bergen AB, så beskrev jag mig själv som en drömmare. Mitt självförtroende var inte tillräckligt bra för att våga kalla mig entreprenör.

Det tog mig över ett år som VD för mitt första bolag innan jag vågade beskriva mig själv som en entreprenör inom branschen outdoor. Jag hade under tiden startat en resebyrå och utvecklat ett nytt koncept som jag kom att kalla outdoorbyrå, genomfört 5 skid- och sommarresor i bergen på olika platser i Europa, bjudit in och arrangerat flera Systerträffar, etablerat nya samarbeten och partners med stora aktörer inom outdoor branschen, projektlett ett samarbete inom kommunikation med destinationsbolaget Visit Hemavan Tärnaby och genomfört min första föreläsning hösten 2016 – hemma i Holmsund. Där, någonstans, tyckte jag mig vara värd att kallas entreprenör.

 

Wikidpedia beskriver en entreprenör såhär. 

Entreprenör betecknar en person eller ett företag som utför arbeten på entreprenad, till exempel ett byggföretag. Entreprenör kan också användas som ett begrepp för en företagsam person. Termen syftar i regel på grundaren av ett företag.

 

För mig är en Entreprenör just det, en företagsam person. Det betyder alltså nödvändigtvis inte att en entreprenör behöver driva och äga ett bolag för att vara en företagsam person.

Jag vill visa dig att du kan genomföra precis vad du helst vill eller önskar. Just därför tog jag modet till mig och bjöd in till min första föreläsning, Våga drömma stort, hösten 2016. Idag har jag genomfört ett antal föreläsningar från norr till söder och vill med hela mitt hjärta fortsätta att inspirera så länge fler får modet, att Våga drömma stort.

 

Vad drömmer du om?

 

Föreläsning Våga drömma stort

Hur skapar du en identitet eller ett varumärke?

 

HUR SKAPAR DU EN IDENTITET ELLER ETT VARUMÄRKE? ✌?

 

Jag har alltid fascinerats av sagors berättande. Walt Disney har varit min idol sedan mina första år. Berättande är en typ av storytelling. Och storytelling har en sällsynt kraft i just kommunikation.

I snart 10 år har jag jobbat inom marknadskommunikation på olika sätt. Jag har erfarenhet från både byråvärlden och större marknadsavdelningar inom mediabranschens hetaste bolag.

Idag har jag förmånen att arbeta deltid på en av Stockholms mest uppskattade PR-byråer JMWGolin samtidigt som jag driver mitt bolag och outdoorbyrån Systrar i bergen. Jag är van att gå från att vara strateg till att fatta taktiska beslut och slutligen också operativt genomföra i projekt. Detta är nog en styrka hos de flesta entreprenörer. Oavsett expertis och område.

Kunskap ska användas till det bästa. I mitt fall så bygger jag ett varumärke och bolag, så visst använder jag min kunskap redan. Men nu vill jag dela med mig av allt jag kan för att fler ska förstå och kunna göra skillnad i sin kommunikation och marknadsföring. Antingen som nystartat eller etablerat bolag eller kanske för dig som vill bygga din profil i sociala medier.

Därför planerar jag just nu en första work-shop som berör just storytellings kraft i kommunikation och hur du bygger ditt innehåll för att skapa din profil eller ditt varumärke, alltså content marketing.

Vad vill du lära dig mer om?

 

#contentisqueen

 

LinkedIn

Ett utdrag från en artikel publicerad på LinkedIn efter ett lyckat samarbete och kommunikationsprojekt sommaren 2016 tillsammans med Visit Hemavan Tärnaby. 

 

 

Unikt samarbete destinationsmarknadsföring

Sommaren 2016 genomförde Systrar i bergen i samarbete med Visit Hemavan Tärnaby en ny typ av visningsresa för destinationsmarknadsföring. Jag var projektledare för vårt gemensamma projekt. Att vi lyckades nå ett fantastiskt resultat var en sån extrem boost efter allt arbete vi hade lagt ned! 

 

 

artikel Friluftsmagasinet no 1, 2017
Artikel Friluftsmagasinet  2017

 

Ett exempel på när storytelling lever vidare i fler format och andra berättar din eller ert företags story. Artikel ur Friluftsmagasinet no 1, 2017.