En sjukskriven entreprenörs bekännelser

EN SJUKSKRIVEN ENTREPRENÖRS BEKÄNNSELSER ?

 

FAS 5 – Uthållighet, rehab och framtid

Tidigare i ett inlägg om HUR HÅLLA MODET UPPE SOM SJUKSKRIVEN? ? så skrev jag om 5 faser. Nu äntligen har jag nått den sista fasen i den här skadan. Min fas 5 är den som handlar om uthållighet, rehab och framtid.

 

Sista dagarna med ortosen. Efter sommarresan med Systrar i bergen har jag nästan gjort någon form av lugn yoga varje dag. Älskar styrkan i närvaron av alla rörelser.

 

Igår tog jag mina första stapplande steg utan ortosen och utan kryckorna som stöd. Även om jag har hållit igång min kropp så har jag tappat mycket muskler och kanske vikt. Jag har inte vägt mig än så jag vet faktiskt inte.

Förutom en instabil känsla och att inte känna igen min kropp så gör det ont när jag går, eller stapplar fram. Mitt knä smärtar i skelettet. Det känns i knäet på samma ställe där benet gick sönder. Om det är ovana att gå eller att skelettet är i en fortsatt läkningsfas vet jag inte. Jag vet dock att jag nu får belasta benet och har fått övningar från sjukgymnasten. Frida förresten, sjukgymnasten i Åre, är fantastisk!

 

Mina första steg på höger ben och utan ortosen, i Östersunds Hamn.

Målbilder

Jag pratar ofta om målbilder. Du behöver inte älska att tävla eller anta utmaningar för att skapa målbilder. Din målbild ska vara din motivation till att lägga pusslet i mål.

Mina målbilder är flera, och jag delar med mig av några av dem här i hopp om att det kan inspirera dig. Mina tre största målbilder är:

 

  • Kunna vara med som guide på nästa resa med Systrar i bergen, Hemavan 10-13 augusti. 
  • Kunna springa på plant underlag i slutet av augusti med sex-åtta veckors rehab och styrka bakom.
  • Kunna topprepsklättra i slutet av augusti.

 


Skrivet 3 juni 2016

Det här inlägget har ruvat i mina tankar under min sjukskrivning. Vågar jag skriva om det här? Vill jag verkligen blotta de här tankarna? Hur mår jag och vad oroar mig mest? Hur hanterar jag allt som jag utsätter mig för? Varför gör jag det här? 

Why? Det är nästintill oundvikligt att ställa sig frågan Varför när något går emot i livet.  

Jag skrev tidigare om mina faser om hur jag tacklat olyckan fram till den stundande rehab-träningen med en stor förhoppning idag om att få börja belasta höger knäled om 2 veckor. Vad som där inte framgick är hur jag i faser tar mig igenom den mentala biten i att jag driver en start-up, jobbar deltid och dessutom bor själv. 

Varje dag så är jag tacksam för något. Ibland är jag bra på att skriva ned för vad, ibland sämre. För mig är varje ny dag ett enda stort äventyr efter att jag valde att kasta mig fritt ut i det okända – alltså den dagen jag sa upp mig från den trygga vardagen som heltidsanställd för att satsa på mina drömmar. 

Jag skulle ljuga om jag sa att det inte varit en stor mental utmaning efter olyckan att mitt i en start-up av ett bolag, med ett deltidsjobb och som singelhushåll drabbas av en skada som hindrar mig tillfälligt från ett vanligt liv. 

Att starta ett företag som grundas på stora drömmar och med en vision om att utveckla och förändra en plats för att få fler att upptäcka skidåkning och outdoor är det mest häftiga äventyr jag tagit mig an så långt! 

Alla entreprenörer och elitsatsande personer vet vad en stor förändring och investering innebär på flera olika plan. Det är minst sagt tufft emellanåt men också en otroligt häftig resa. 

Det här, att tackla min situation idag och de val jag har gjort i livet har varit och är min stora utmaning. Att ta mig till gymmet för att köra rehab. Det är ärligt talat inte en utmaning. Det är en frihetskänsla att få träna (om så begränsat hur och vad just nu) och det också är en möjlighet att bestämma om jag vill få tillbaka min kropp 100% hel igen. Så ja, självklart ger jag mig själv motivation till att träna! 

Men som egen företagare i en start-up så finns inte de här garantierna på samma sätt. Det finns ingen väg tillbaka som heter ”rehab”. 

För bara någon dag sedan hade jag nog skrivit att ”det finns bara en väg tillbaka, och det är hårt jobb”. Ja, det må idag vara en sanning med modifikation. För idag, efter en föreläsning med Cecilia Duberg, så påmindes jag mycket om den filosofi jag allra mest tror på. Att skriva sin egen story. Förstår nu, att det finns en väg tillbaka. Den vägen tillbaka heter Lejonagendan. 

Lejonagendan.

 

Knäskålen som läkt BRA.

Från toppar och dalar skidsäsongen 16/17

Från toppar och dalar skidsäsongen 16/17

 

Min efterlängtade skidsäsong 16/17 startade tidigt i slutet av november en solig dag i Åre. Samma helg hade jag börjat flytta mitt lass från Sthlm. Jag hade precis bestämt mig gör att ge allt för vintern. Så, jag flyttade till Åre utan att veta om jag skulle hitta ett jobb i byn. Jag ville satsa allt på att äntligen bo i bergen och leva det aktiva livet som jag ofta drömt om med en riktig vinter.

 

Åre maj 2017

 

NOVEMBER / DECEMBER

Hej Åre! Trots att jag inte hade ett jobb så bestämde jag mig ändå för att adressändra till Åre från Sthlm. Jag skulle flytta. Om det så bara skulle vara för en månad. Ibland kräver större förändringar att vi beslutar oss för något innan vi har ett svar om hur det faktiskt kommer att bli. Jag valde Åre framför Sthlm.

Åre november 2016.

Under den här månaden genomförde Systrar i bergen sin första lavinkurs i samarbete med Åre Lavincenter. Kursen föll ut så väl att jag beslutade för att vi skulle genomföra ytterligare en kurs senare under vintern. För mig har det alltid funnits en intention om att prata fjällsäkerhet under våra resor ur ett sätt att visa på kunskap. Vi behöver inte utbilda våra resenärer till experter, men vi ska föregå med gott exempel där vi har möjlighet.

 

Lavinkurs Åre december 2016.

 

Att få sluta 2016 med en dag i skidbacken var precis vad jag hade önskat vintern innan. Det här året ska jag avsluta året 2017 med en topptur. Om det blir Åre eller annan plats i världen, låter jag vara osagt.

 

Åre 2017.

 

 

JANUARI

Jag fick fatt i ett deltidsjobb! Dock inte i Åre, utan i Sthlm. Istället för att flytta tillbaka till Sthlm efter en månad i Åre så valde jag att bo kvar i Åre och börja pendla. Idag har jag svårt att se att jag ska vara på en och samma plats 365 dagar om året. Resandet ger mig en stor dos av frihetskänsla, kreativitet, ny luft under mina vingar att inte fastna i dåliga mönster och jag möter alltid intressanta personer. Jag blir en åskådare av så mångas liv men samtidigt så lever jag mitt eget fullt ut. Den känslan gillar jag!

 

En av alla resor med all packning. T-centralen 2017.

 

Men okej, det är klart att det kan finnas baksidor att pendla precis varje vecka. För att nå ett mål, kan det krävas flera steg på vägen. Så jag har sett det här som några steg i rätt riktning mot mina stora mål.

I början av månaden hade jag några privatlektioner som skidlärare och hann med mycket egen alpin åkning i Åre. Jag tycker verkligen att det är så kul att undervisa i skidåkning! Det är något som jag vill göra mer av nästa vinter. I en långt borta-framtid så tror jag att jag en dag kan bli tränare i en förening. Just föreningslivet har gett mig så mycket som ungdom och jag har alltid trivts där.

 

Skidskola med härligt gäng!

 

I mitten av månaden så var det dags att för tredje vintern återvända till de rosa bergen, alltså Monte Rosa. Där den stora resan för mig, men också många fler, startade! Men strax innan den kickade jag, Anna och Catarina igång vår första Systerträff i Hammarbybacken, Stockholm. Vi fyllde Hammarbybacken med massa skidglädje och tjejer i alla åldrar från 23-55 år som både var mer eller mindre erfarna skid- och brädåkare. Så häftigt!

 

Systerträff Hammarbybacken 2017.

 

I januari genomförde vi första offpist-veckan i Systrar i bergen, och det med en lokal guide från guidekontoret i Gressoney. Veckan innehåll allt jag hade önskat och avslutades med ett gäng supernöjda gäster! Anna Lovehed följde med som fotograf och vi hade många trött-glada timmar i bergen.

 

Monterosa januari 2017. Foto: Anna Lovehed

 

Foto: Anna Lovehed
Anna Lovehed gav mig några turer i snön, upp och ned.. Kul! Foto: Anna Lovehed

 

 

 

FEBRUARI

Tillbaka till pendlande mellan Åre – Sthlm – och nya Systrarresor. I februari genomförde vi första skidresan till mina hemmafjäll (Tärnaby) Hemavan.

Jag vill få fler att våga börja åka skidor eller ha en chans att utveckla sin skidåkning utan att trycka på prestation. Därför hade jag planerat för en weekend i svenska fjäll med dagar tillsammans med en skidinstruktör (mig) varvat med yoga (Johanna Westberg) för att få en känsla av just att vi jobbar med semesteräventyr. Att du som gäst ska få balans och harmoni i en härlig miljö, nya upplevelser tillsammans med andra och att du ska må bra!

Den här resan innehåll fasen allt vad gäller motgångar. Men är samtidigt en av de bättre resorna jag har gjort. För inom mig började många bitar falla på plats om vad just Systrar i bergen ska bli. Tack Johanna W för underbar team-känsla.

Jag har länge haft en dröm om att skapa ett nytt varumärke, jag har samtidigt också drömt om att få leda gäster i bergen i just skidåkning. De här dagarna gjorde jag båda delarna. Systrar i bergen är ett nytt varumärke och koncept på marknaden. Ett varumärke som jag nu också är en av guiderna för. Drömmigt! Det här vill jag göra mer av. Mycket och ofta.

 

MARS

Mars månad är nog rekord i minst antal nätter hemma i Åre. Nåväl, det har inte varit många vändor på hela vintern helt ärligt. Mars kvalade dock in på en första plats med 3-4 nätter hemma.

Tillbaka till Monterosa och nya resor. Till den här resan hade jag några veckor innan träffat en otroligt duktig filmnare genom mitt nätverk. Kolla in Eric Karlsson. Tillsammans tog vi fram en film som berättar mer om Varför Systrar i bergen. Min bakgrund är inom kommunikation och reklam. Jag har många gånger produktionslett produktioner med bland annat rörligt material och film.  Älskar att jobba med mediaproduktion och känner mig både rutinerad och erfaren. Men att stå framför en kamera och läsa in VO (voice over) var inte alls lika enkelt. Här måste jag träna, åtminstone för mitt kritiska öga och öra inom marknadsföring! 😉

 

Alagna mars 2017. Foto: Julia Johnson.

 

 

APRIL

Hoppade på en pilotkurs för Åre Lavincenters kommande alpin säkerhetsskurs, i Helags. Sen jag gick mitt första steg till skidinstruktör så har jag velat gå någon utbildning varje vinter för att få mer kunskap som ger mig självförtroende att upptäcka, utvecklas men också leda grupper i terrängen.

Systrar i bergen genomförde en lavinkurs nummer 2 i samarbete med Åre Lavincenter.

Alpin säkerhet, Helags 2017.

 

Valborgshelgen var en enda stor energikick. Grymt härlig skidåkning hemma i Åre, bra väder och så mycket vänner! Det närmade sig också säsongsavslutning. För en gångs skull kände jag ingen stress. Jag hade ju TVÅ resor bokade till Riksgränsen för Systrar i bergen och dessutom hade jag och Fanny pratat om att ta några dagar för egna toppturer och utflykter i samband med resorna. Förväntansfull!

 

Playground Åre 2017.

 

 

MAJ

Att starta ett företag är som, hmm.. Du kan välja i vilken liga du vill spela. Korpen är till för dig som gillar att syssla med något på hobbynivå medan de stora världsturneringarna är för dig som vill satsa ännu mer för att vinna ännu fler priser. Mina intentioner och vision med Systrar i bergen har alltid varit stora. Jag tänker aldrig begränsa mig. Detta innebär förstås att min resa som entreprenör har varit krävande och jag har satsat otroligt mycket för att kunna genomföra mycket av det jag idag gör.

I början av maj började jag känna mig sliten av att kasta resväskor fram och tillbaka på olika bagageband. Första helgen i maj så bestämde jag mig för att efter sista resorna skulle jag ta en kort semester inför sommaren.

För de flesta som driver en start-up är nog det här ingen självklarhet. Att vara ledig för nöjes skull. Min första ledighet och semester sen mars 2015 tog jag i höstas, då jag i november reste till ett yoga-retreat i Thailand med fantastiska Therese, Yoga Stories.

6 maj i knappt tillbaka i Åre så bestämde jag mig för att följa med på en topptur vid Storulvån. Det var min första topptur i Årefjällen. Jag hade tidigare under säsongen valt bort toppturerna för att åka igenom systemet och lära känna berget runtom liftarna.

 

Den här toppturen startade i dimma, både i huvud och väder. Men när det väl sprack upp så var det såå galet fint! Jag kan bli hög på jag vet inte vad, när jag får vara ute i såna här miljöer och göra något som jag passionerat gillar. Endorfiner kanske eller andra härliga lyckohormoner sprids. Den känslan är så härlig!

Från nästan ena minuten till den andra så gick jag från en 100% hel och stark tjej ståendes på en solig bergstopp till en skadad tjej som låg i snön med extrem smärta första minuterna. Min skida skar fast i åket, benet sträcktes och trycktes ihop i en smäll precis innan hela benet veks framåt. Jag krossade min inre knäskål..

SÄSONGSAVSLUTNING 6 VECKOR EJ BELASTA BEN

Det här måste vara det knäppaste avslutet på säsongen som någonsin hänt mig. Jag har fortfarande knappt fattat att vintern gick till vår och våren har nu blivit sommar.

Jag tänker inte skriva om känslorna bakom skadan och vad den bidrog med utifrån att vara extra sårbar som entreprenör i en start-up eller hur den har påverkat mig att se andra människor i trauman med mera. Jag tänker däremot berätta att min sista skiddag den här säsongen var en av de bästa skiddagarna. Jag var så himla glad precis innan olyckan hände! Allt var perfekt för en stund där uppe på toppen och i mitt flow:ande av skidåkning nedför berget. Jag var på en plats som fick mig att känna mig 100% av den person som jag vill vara. Rätt miljö, rätt element, rätt känsla i kroppen och med härliga människor runtom.

Henne, tänker jag bli igen till nästa vinter – och då alltid på rätt plats, i mig själv!

 

Säsongens sista skiddag Årefjällen