Hur hålla modet uppe som sjukskriven?

HUR HÅLLA MODET UPPE SOM SJUKSKRIVEN? ?

Det har nu snart gått två veckor av läkningsprocessen. Dagarna har jag försökt fylla med ny luft under vingarna för att inte fastna i ett negativt tankemönster. Det är inte min grej att vilja må dåligt och tycka synd om mig själv. Däremot är jag medveten om att tankar behöver tränas för att kunna styras. Min devis är också att alla känslor ska ut. Sorg, smärta, förlust, chock. På samma sätt som att vi ska fira alla lyckliga känslor! Oavsett känsla som ska ut ur kroppen, så kan du fortfarande behålla en inre glädje. Ja, jag lovar. Det går faktiskt trots brustet hjärta.

Har förstått att jag gått igenom olika faser i läkningsprocessen både mentalt och fysiskt i kroppen fram till idag.

FAS 1 – Chocken

FAS 2 – Att komma hem

FAS 3 – Skapa nya rutiner

FAS 4 – Kroppens läkningsprocess

FAS 5 – Uthållighet, rehab och framtid

FAS 1 – Chocken

Skadans skede som innebär allt från stark smärta, ta in mycket ny information från läkare som pratar ett språk du inte förstår, undersökningar och rädsla, sjukhusmiljö som får dig att känna dig mer sjuk än frisk och en rad med ny medicin och värktabletter.  Bara timmarna innan chocken turade jag glatt med skidor och en fullt frisk och fungerande kropp. Då stark både mentalt och fysiskt.

Vår topptur startade i dimma och white out. Vi övervägde faktiskt att vända ett par gånger innan det sprack upp.
Lunchpaus precis innan det sprack upp.
Det här är <3 !
Nästa vinter ska jag springa upp och åka skidor ner här i otaliga omgångar. Ännu starkare!
Bara minuter innan jag påbörjade åket nedför Getryggen. Molnen hade lättat och solen strålade. Jag fick ett underbart rus av att äntligen få åka skidor igen!
Strax efter skadan. Försöker stoppa blödningen.

 

Delat rum på sjukhuset. Nej, jag trivdes inte alls i den här miljön.
Blev körd i min säng till röntgen.
Pendlade mellan sorg och hopp. Tårar och leenden om att jag snart skulle vara bra igen. Här visste jag fortfarande inte om jag skulle opereras eller vad som faktiskt hade hänt i mitt knä.

FAS 2 – Att komma hem

Att komma hem var tufft, dels för att jag bor själv och nu får därför klara mig själv. Strömmande sms och meddelanden höll mitt hopp uppe om att människor i min omgivning skulle orka hjälpa mig. Förstod ganska snart att det är en fördel att bo i Åre jämförelsevis med Sthlm. Jag hade nog inte tagit mig utanför hemmet så mycket på samma sätt i Sthlm de här första dagarna.

Första dagarna grät jag obehindrat. Det kändes som att jag bar på ett trauma. Fram till att jag började prata med mig själv om vad jag vill göra igen. Då vändes all sorg till ren glädje. Nu såg jag fram emot att få åka skidor igen, guida för Systrar i bergen, klättra, kunna ta en promenad till gymmet, springa i bergen och känna frihet. En längtan växte i stället för att känna mig drabbad. Jag vet inom mig att jag kommer att bli bra igen.

Vanligt soffläge hemma.

FAS 3 – Skapa nya rutiner

När jag märkte att mitt ”mind” gick igång på att prata om saker (högt för mig själv) om det som gör mig lycklig så bestämde jag mig för att en gång varje dag så ska jag träffa en person i Åre. Detta för att inte hamna i ett destruktivt tankemönster och för att få ny luft under vingarna, komma ut och andas. Påminna om vad jag mår bra av, och helst göra så mycket av det som jag kan för att behålla min glädje.

Det tog bara några dagar innan jag förstod hur jag kan plocka upp saker på golvet, flytta saker framför mig med kryckorna eller som att öppna och stänga dörrar med kryckorna. Hur jag kan sätta mig ner utan att det gör ont, att jag bara kan sova på rygg och så vidare. Kroppen är fantastisk. Jag behöver bara lära känna den på nytt utifrån de här förutsättningarna. Och ge allt tid. Tålamod.

Några saker klarar jag dock inte av utan hjälp. Jag lagar knappt mat hemma, det är ett jätteprojekt att bara ta sig upp på morgonen och klä på sig.. Har inte tvättat ännu då jag förstått att jag inte kommer kunna hänga tvätten. Och svårast, jag är bunden till mitt hem utan hjälp. Eller så långt utanför mitt hem som jag orkar hoppa på ett ben och två kryckor.

FAS 4 – Kroppen läkningsprocess

Jag har en bakgrund inom elitidrott. Med det sagt så känner jag min kropp. Den har blivit hårt testad. Jag vet när min kropp säger ja eller nej till mig, när jag lyssnar noga inåt.

Under första veckan har det hänt massor i läkningsprocessen. Jag tycks ha gjort stora framsteg utifrån min bedömning. Bland annat så kan jag lyfta mitt ben utan att det gör ont när jag står på kryckor, jag kan böja mitt ben längre än vad jag kunde första dagarna och svullnaden (inflammation och blödning) har gått ned något. Men framförallt, jag känner mig stark. Trots redan märkbar muskelförlust, otroligt mycket sömn och ett psyke som får arbeta med mental träning så känner jag mig stark. Nej, den styrkan kommer inte av sig själv. Jag jobbar med den dagligen utifrån delmål och att sätta mig i situationer som får mig att må bra. Just det tror jag är en bidragande del till att jag och min kropp samarbetar bättre i läkningsprocessen.

 

Copperhills utsikt, Åre.
Cappuccino, utsikt över bergen och en fin vän att prata drömmar  med. Hemma i Åre. <3

 

FAS 5 – Uthållighet, rehab och framtid

Den här fasen har jag inte kommit till än. Men jag har varit inne och snuddat på rehab där jag bevisligen kan lyfta benet något utan att ta hjälp av händerna och utan smärta efteråt. Otroligt skön känsla. Ett litet steg, men för mig ett stort steg mentalt.

Snart bara 4 veckor kvar till nästa skiktröntgen med en stor förhoppning om att då få belasta höger ben igen. Håll tummarna!

Pusslande för att kunna ta min andra dusch på två veckor. Allt tar sån tid så man orkar bara inte bry sig om sånt som dusch, kläder mm längre.