En modern digital kommunikatör

EN MODERN DIGITAL KOMMUNIKATÖR ?

 

Så var det dags, för skidresa nummer två till Riksgränsen och sista för säsongen. Återigen en ny betydelsefull resa som jag skulle missa på grund av skidolyckan.

Min bakgrund är över 10 år inom marknadskommunikation och  jag jobbar fortfarande deltid inom byråvärlden, just nu på en riktigt vass PR-byrå i Sthlm, JMW Golin. Min expertis ligger mer mot projektledning i strategi och produktion brett inom kommunikation där just PR är en del av det.

Idag är en sån stor dag för mig! Idag förverkligas en vision som jag skrev för över två år sedan till min första start-up. Det är idag som Systrar i bergen genomför sin första skidresa som en konferensresa där kvinnor och män är gäster. Allt ur ett systerskap. Alltså med kvinnliga reseguider i en bransch där vi ofta är underrepresenterade. Det känns så otroligt stort att nå det här delmålet i min plan. Att äntligen få visa att systerskap är till för alla!

Tack till Helena på Antler för att vi kunde spela in en digital hälsning. Som idag visades under Välkomstmötet på plats i Riksgränsen. För mig betyder det så otroligt mycket att få vara med på den här resan, om så än i digitalt format denna gång.

 

Vi ses nästa år i Riksgränsen! Foto: Helena, The Antler Way

Hur hålla modet uppe som sjukskriven?

HUR HÅLLA MODET UPPE SOM SJUKSKRIVEN? ?

Det har nu snart gått två veckor av läkningsprocessen. Dagarna har jag försökt fylla med ny luft under vingarna för att inte fastna i ett negativt tankemönster. Det är inte min grej att vilja må dåligt och tycka synd om mig själv. Däremot är jag medveten om att tankar behöver tränas för att kunna styras. Min devis är också att alla känslor ska ut. Sorg, smärta, förlust, chock. På samma sätt som att vi ska fira alla lyckliga känslor! Oavsett känsla som ska ut ur kroppen, så kan du fortfarande behålla en inre glädje. Ja, jag lovar. Det går faktiskt trots brustet hjärta.

Har förstått att jag gått igenom olika faser i läkningsprocessen både mentalt och fysiskt i kroppen fram till idag.

FAS 1 – Chocken

FAS 2 – Att komma hem

FAS 3 – Skapa nya rutiner

FAS 4 – Kroppens läkningsprocess

FAS 5 – Uthållighet, rehab och framtid

FAS 1 – Chocken

Skadans skede som innebär allt från stark smärta, ta in mycket ny information från läkare som pratar ett språk du inte förstår, undersökningar och rädsla, sjukhusmiljö som får dig att känna dig mer sjuk än frisk och en rad med ny medicin och värktabletter.  Bara timmarna innan chocken turade jag glatt med skidor och en fullt frisk och fungerande kropp. Då stark både mentalt och fysiskt.

Vår topptur startade i dimma och white out. Vi övervägde faktiskt att vända ett par gånger innan det sprack upp.
Lunchpaus precis innan det sprack upp.
Det här är <3 !
Nästa vinter ska jag springa upp och åka skidor ner här i otaliga omgångar. Ännu starkare!
Bara minuter innan jag påbörjade åket nedför Getryggen. Molnen hade lättat och solen strålade. Jag fick ett underbart rus av att äntligen få åka skidor igen!
Strax efter skadan. Försöker stoppa blödningen.

 

Delat rum på sjukhuset. Nej, jag trivdes inte alls i den här miljön.
Blev körd i min säng till röntgen.
Pendlade mellan sorg och hopp. Tårar och leenden om att jag snart skulle vara bra igen. Här visste jag fortfarande inte om jag skulle opereras eller vad som faktiskt hade hänt i mitt knä.

FAS 2 – Att komma hem

Att komma hem var tufft, dels för att jag bor själv och nu får därför klara mig själv. Strömmande sms och meddelanden höll mitt hopp uppe om att människor i min omgivning skulle orka hjälpa mig. Förstod ganska snart att det är en fördel att bo i Åre jämförelsevis med Sthlm. Jag hade nog inte tagit mig utanför hemmet så mycket på samma sätt i Sthlm de här första dagarna.

Första dagarna grät jag obehindrat. Det kändes som att jag bar på ett trauma. Fram till att jag började prata med mig själv om vad jag vill göra igen. Då vändes all sorg till ren glädje. Nu såg jag fram emot att få åka skidor igen, guida för Systrar i bergen, klättra, kunna ta en promenad till gymmet, springa i bergen och känna frihet. En längtan växte i stället för att känna mig drabbad. Jag vet inom mig att jag kommer att bli bra igen.

Vanligt soffläge hemma.

FAS 3 – Skapa nya rutiner

När jag märkte att mitt ”mind” gick igång på att prata om saker (högt för mig själv) om det som gör mig lycklig så bestämde jag mig för att en gång varje dag så ska jag träffa en person i Åre. Detta för att inte hamna i ett destruktivt tankemönster och för att få ny luft under vingarna, komma ut och andas. Påminna om vad jag mår bra av, och helst göra så mycket av det som jag kan för att behålla min glädje.

Det tog bara några dagar innan jag förstod hur jag kan plocka upp saker på golvet, flytta saker framför mig med kryckorna eller som att öppna och stänga dörrar med kryckorna. Hur jag kan sätta mig ner utan att det gör ont, att jag bara kan sova på rygg och så vidare. Kroppen är fantastisk. Jag behöver bara lära känna den på nytt utifrån de här förutsättningarna. Och ge allt tid. Tålamod.

Några saker klarar jag dock inte av utan hjälp. Jag lagar knappt mat hemma, det är ett jätteprojekt att bara ta sig upp på morgonen och klä på sig.. Har inte tvättat ännu då jag förstått att jag inte kommer kunna hänga tvätten. Och svårast, jag är bunden till mitt hem utan hjälp. Eller så långt utanför mitt hem som jag orkar hoppa på ett ben och två kryckor.

FAS 4 – Kroppen läkningsprocess

Jag har en bakgrund inom elitidrott. Med det sagt så känner jag min kropp. Den har blivit hårt testad. Jag vet när min kropp säger ja eller nej till mig, när jag lyssnar noga inåt.

Under första veckan har det hänt massor i läkningsprocessen. Jag tycks ha gjort stora framsteg utifrån min bedömning. Bland annat så kan jag lyfta mitt ben utan att det gör ont när jag står på kryckor, jag kan böja mitt ben längre än vad jag kunde första dagarna och svullnaden (inflammation och blödning) har gått ned något. Men framförallt, jag känner mig stark. Trots redan märkbar muskelförlust, otroligt mycket sömn och ett psyke som får arbeta med mental träning så känner jag mig stark. Nej, den styrkan kommer inte av sig själv. Jag jobbar med den dagligen utifrån delmål och att sätta mig i situationer som får mig att må bra. Just det tror jag är en bidragande del till att jag och min kropp samarbetar bättre i läkningsprocessen.

 

Copperhills utsikt, Åre.
Cappuccino, utsikt över bergen och en fin vän att prata drömmar  med. Hemma i Åre. <3

 

FAS 5 – Uthållighet, rehab och framtid

Den här fasen har jag inte kommit till än. Men jag har varit inne och snuddat på rehab där jag bevisligen kan lyfta benet något utan att ta hjälp av händerna och utan smärta efteråt. Otroligt skön känsla. Ett litet steg, men för mig ett stort steg mentalt.

Snart bara 4 veckor kvar till nästa skiktröntgen med en stor förhoppning om att då få belasta höger ben igen. Håll tummarna!

Pusslande för att kunna ta min andra dusch på två veckor. Allt tar sån tid så man orkar bara inte bry sig om sånt som dusch, kläder mm längre.

Drivkrafter från dalar till topparna

DRIVKRAFTER FRÅN DALAR TILL TOPPARNA ?

Precis innan skadan så hade jag påbörjat ett inlägg där jag skulle lyfta temat drivkrafter. Inlägget hann jag dock aldrig skriva klart.. Efter skadan har just drivkrafter och viljan att komma tillbaka varit något som landat ofta i tankarna. Hur ger du inte upp?

Att förolyckas som entreprenör är förstås sårbart jämförelsevis med att ha en fast heltidsanställning. Särskilt i en start-up. I mitt fall så handlar den största oron inte om jag kommer att åka skidor igen. Jag vet (!) att jag kommer att åka skidor igen. Min kropp ska få precis den hjälp som den behöver för att stå på skidor igen. Orädd och med samma glädje som innan. Men just nu så ställs jag inför nya utmaningar som direkt påverkar en start-up. En del har jag redan skrivit om.

Foto: Erik Nylander

I mina föreläsningar så pratar jag mycket om vilka drivkrafter som får dig att vilja lyckas. Jag är väl medveten om vilka mina är, och jag använder dem alltid till min hjälp när jag har fallit ned i en dal.

Har en aning om att kommande föreläsningar kommer att fyllas av nya insikter och berättelser utifrån vad som händer just nu.

Egentligen så är dalar också vackra. Verkligen vackra. Tänk bara en dalgång i sommarfjällen. Åh herregud, vad jag längtar tills jag kan springa igen! Långt. I bergen.

 

Löptur längs Kungsleden i Hemavan, juni 2016.

Att infria en vision och stor dröm

ATT INFRIA EN VISION OCH STOR DRÖM ?

Den skidolycka som jag varit med om och knäskadan är ett trauma som mina känslor nu börjat smälta. Jag kommer att bli bra igen. Starkare dessutom. Min mentala styrka kommer förstås att prövas, igen.

I olyckan finns det dock ett par saker som jag kommer att förlora. Det handlar framförallt om två resor som jag längtat extra mycket efter. Båda resorna är speciella på olika vis och har en stark betydelse efter ett stort jobb som jag nu målmedvetet har genomfört i över 2 år. Ja, det här gör fruktansvärt ont inom mig att missa.

BAKGRUND TVÅ STORA DRÖMMAR

Dröm 1 – För ett år sedan gjorde jag min tredje säsongsavslutning i Riksgränsen. Den skidresan i maj 2016 träffade jag Patrik från Lapland Resort. Vi hade ett fantastiskt bra första möte. Vi träffades förutsättningslöst över en kaffe innan frukosten för att prata ett eventuellt samarbete. Vårt kaffe-möte blev en härlig boost och inspiration för mig. Vi blev båda kvar i hotellets lobby i sofforna och jag höll på att missa min frukost. Så mycket fanns det att prata om. Jag förstod att Patrik var erfaren i branschen och han såg mig och förstod min affärsidé.

Riksgränsen maj 2014. Den gången jag lovade mig själv att alltid avsluta min vintersäsong i midnattssol och skandinaviska berg. Längst upp i norraste norr.

 

Dröm 2 – För två år sedan skrev jag en vision till Systrar i bergen som står för jämlikhet i bergen. Bakgrunden till visionen är att prata jämlikhet utifrån kvinnliga villkor. Idag är kvinnor inom skidbranschen och outdoor i det stora hela underrepresenterade och därför är Systrar i bergen utifrån ett systerskap. För mig är det svårt att prata jämlikhet och samtidigt exkludera, därför har det alltid funnits en drivkraft att bjuda in alla till systerskapet. Alla är alltså oavsett om du är kvinna eller man.

2015. Ett foto av första skissen till Systrar i bergens logotyp.

 

 

DRÖMRESA 11-14 MAJ OFFPIST OCH TOPPTUR RIKSGRÄNSEN

En av de resor som jag längtat allra mest efter avslutas just idag i Riksgränsen, och jag kan inte vara på plats. Tack vare fantastiska guider i Systrar i bergen så har resan genomförts och jag har följt hela resan hemma från Åre via telefon, sms och delvis varit med och hjälpt till i sociala medier.

Vad smärta då mest? Jo, skidresorna är den stora bonusen i allt arbete. Det är en stor drivkraft att tålmodigt vilja fortsätta skapa allt. Det är där jag får se resultatet av allt arbete och det är där jag får chans att infria mina drömmar. Jag älskar att få vara utomhus, jag älskar att åka skidor och jag vill få chans att arbeta  och vara guide för grupper utomhus. Helst på skidor. I bergen. Ur ett systerskap.

Riksgränsen är en speciell plats för mig på flera olika sätt. Därför smärtar det att inte kunna vara med hela projektet ut, från mötet i maj 2016 till idag.

Maj 2015. Topptur i midnattskol, Narvik.

 

ATT INFRIA EN VISION

Maj 2017 kommer Systrar i bergens vision att infrias för första gången. Något tidigare än vad jag faktiskt hade kunnat tro. Mitt mål var vintern 2018. Det här är förstås bland det största som kan hända i mitt företagande just nu för outdoorbyrån.

Systrar i bergen kommer vintern 2018 i ett samarbete med Resevaruhuset arrangera utvalda konferensresor som skidresor till framförallt Monterosa, Italien. Precis som andra resor så är paketeringen alltid ur ett systerskap, alltså i största mån av kvinnliga guider. Den stora skillnaden i en konferensresa och en privat skidresa är att gästerna numera är både kvinnor och män. Här blir vår vision verklighet. Som jag längtat!

Jag förstår att det kommer fler möjligheter, att det förhoppningsvis blir fler resor. Men första gången.. är en speciell känsla. En extra laddning och urladdning. Och nu kan jag inte längre vara med som önskat.

Topptur i midnattssol Narvik, maj 2015.

 

Förutom Riksgränsen så är det fler aktiviteter och resor i sommar som jag inte kan delta i. Närmast är vår sommarresa i Åre 9-11 juni. Självklart känns det tråkigt att  inte kunna vara delaktig i aktiviteter som yoga, vandring eller trail.

Vinter är dock mitt stora ess. Där ligger hela min passion och grund för varför Systrar i bergen finns idag. Den förlusten är därför tyngre att smälta som skidälskande outdoorfantast och entreprenör.

 

Åre april 2017

 

After heliski och krossat knä

AFTER HELISKI OCH KROSSAT KNÄ ? ?

Lördag 6 maj skulle jag tillsammans med Niklas och en ny vän, Elin, göra en topptur från Storulvån upp mot Getryggen. Vädermässigt var det en blandad tur, men väl uppe på toppen fick jag en känsla för bergen utanför Åre och runtom Storulvån. Så vackert!

Har tidigare beskrivit känslan av åket och mitt flow i instagram här. Jag bara älskar den här känslan. Flytande, levande och i en miljö som ger mig så mycket energi.

Tyvärr var jag med om en olycka i samband med att jag skulle stanna min fart från åket ned. Helt plötsligt skar min högra skida in i snön och fastnade. Mitt knä pressades samman i en fruktansvärd smäll och mitt ben böjdes framåt. Jag flög framåt.

Det var en brutal smärta. Trodde först att mitt ben hade gått av. Samtidigt kändes det som om jag flyttade mig utanför min kropp. Det var en smärta som strålade ut i hela kroppen, upp och genom hela ryggen. Jag förstod att kroppen  pumpade ut adrenalin och jag försökte andas. Ta in de lugna bergen, solen, den tysta snön. Djupa, försök till långsamma, andetag.

Vad hände sen?

Fjällräddningen kom efter cirka en timme. Fick morfin, ett fixerat knä och skoterskjuts ner till helikoptern. Därefter bar det av till Östersunds sjukhus. I vad jag då glad med morfin i kroppen kallade för after heliski.

After heliski i ambulans

Jag blev kvar på sjukhuset två nätter för olika undersökningar, magnet- och skiktröntgen, tömma knät på vätska och blod. Tack underbara snälla Niklas för att du höll mig sällskap och tack alla ni som hörde av er! Under de här tre dagarna grät jag så mycket på sjukhuset att det till slut resulterade i sår under ett öga.

Framförallt så var jag ledsen för en stor förlust, alltså inte oron över att inte kunna skidor igen. Jag känner i min kropp att jag kommer att åka skidor igen. Min förlust här och nu var att missa något stort som just nu håller på att hända. Äntligen, efter tusentals otaliga timmar av hårt arbete.

Krossade drömmar?

Självklart blev skadan ett trauma som också gjorde mig ledsen. Men förutom skadan och den stundande förlusten av allt arbete så blev jag så otroligt rörd av alla som hörde av sig. Det är först nu som jag förstår att ni är många som följer det jag gör och som ser det som inspiration. Det är först nu jag känner och det är först nu som jag vet, att det är så. Tack från hela mitt hjärta!

Jag känner min kropp och jag lyssnar ofta inåt. Min övertygan är att jag kommer att läka bra, bara jag håller ihop det mentala. Ger mig den tid jag behöver och behåller en positiv anda som gör mig stark.

Krossad inre knäskål stabiliseras med skena från ortopeden.

För att behålla någon typ av motivation så har jag börjat staka ut delmål. Ett stort delmål är 6 veckor. Om 6 veckor blir jag kallad till en ny skiktröntgen och har mitt skelett läkt fint till dess så kommer jag att få börja rehab och stötta på höger ben. Ni förstår att jag längtar!

Fram till dess har jag en rörelseövning som jag får göra med höger ben, för att bibehålla rörlighet i lederna.

Oh yes, det är en utmaning att hoppa på kryckor och ett ben, och dessutom bo själv. Men, vecka 1 har gått bra och jag har kommit i kontakt och haft förmånen att få träffa så otroligt spännande och omtänksamma personer i Åre. Tack ni!

Mer om resorna som jag såg fram emot i ett senare inlägg. 

 

Hemma i Åre.

Att missa sitt eget bröllop

ATT MISSA SITT EGET BRÖLLOP ❤️ ?

Igår på en mysig fika hemma i Åre så träffade jag fantastiska Sara Rönne. Jag fick berätta om känslan av att missa två skidresor till Riksgränsen som betyder väldigt mycket för mig. När jag förklarat Varför jag känner som jag gör så försökte vi sätta ord på den känslan.

Sara sa bland annat ”ungefär som att missa sitt bröllop..”. Precis så, kan jag tänka mig är en liknande känsla som jag har i kroppen idag. Känslan av att vara tillsammans med någon i flera år i en vardag och sen äntligen få fira av det ordentligt med ett bröllop fyllt av kärlek som ett fint minne för framtiden.

Min verklighet är att jag under 2 år som entreprenör arbetat nästan varje dag  för att förverkliga en vision. En vision som står för systerskap i bergen, till för alla. Som leder till jämlikhet i bergen och outdoor.

Det är nu mitt bröllop närmar sig. Och jag är inte längre bjuden.

 

Håll ut, jag ska berätta om vad som har hänt men också vad som alldeles snart kommer att hända med Systrar i bergen och visionen. 

Lapporten, Riksgränsen 2016