Vardagsäventyren hemma i bergen

Vardagsäventyren hemma i bergen ?

Så länge som jag har drömt om att ha mer tid i bergen. Rama in en vardag och möjligheter till större vardagsäventyr som sträcker sig bortom backträning i Hammarbybacken eller skogspromenader i Nackareservatet, då hemma i Sthlm. Åre har allt som jag har sökt efter senaste åren. Drömmer jag mig längre bort så kommer jag mycket troligt att till sist hamna i alperna. Men just nu så fyller Åre den där magin som jag letat efter. Att ha ett hemma som jag längtar hem till.

I veckan tog min fantastiska vän Jonas med mig ut på en kajaktur runt Åresjön.  Har funderat på vilka aktiviteter som är möjliga att göra med ett knä som rehab:ar sig långsamt tillbaka till sin bästa funktion. Kajak! Jag har varje sommar paddlat kajak och det är inte sån stor påfrestning på knäna.

Vädret var blåsigt och bitvis regnigt med stundtals solglimtar. Varierat fjällväder minsann.

Vår kajaktur som skulle bli en komma ut-tur på 30 minuter slutade i en helkväll på 4 timmar och midnattsljus i bergen. Så vackert!

 

Åresjön och dubbla regnbågar.

 

Adventure with Jonas.

 

Tegeforsen.

 

Här är klockan strax efter 22. Härliga somriga norrlandsljus.

 

Det här vill jag göra om flera gånger i sommar. Vilka följer med nästa gång?
Vad ni kanske inte vet om är att jag har faktiskt läst en kurs inom friluftsledarskap där ett av momenten var att planera och genomföra en kajaktur med tältövernattning. 🙂 

 

En sjukskriven entreprenörs bekännelser

EN SJUKSKRIVEN ENTREPRENÖRS BEKÄNNSELSER ?

 

FAS 5 – Uthållighet, rehab och framtid

Tidigare i ett inlägg om HUR HÅLLA MODET UPPE SOM SJUKSKRIVEN? ? så skrev jag om 5 faser. Nu äntligen har jag nått den sista fasen i den här skadan. Min fas 5 är den som handlar om uthållighet, rehab och framtid.

 

Sista dagarna med ortosen. Efter sommarresan med Systrar i bergen har jag nästan gjort någon form av lugn yoga varje dag. Älskar styrkan i närvaron av alla rörelser.

 

Igår tog jag mina första stapplande steg utan ortosen och utan kryckorna som stöd. Även om jag har hållit igång min kropp så har jag tappat mycket muskler och kanske vikt. Jag har inte vägt mig än så jag vet faktiskt inte.

Förutom en instabil känsla och att inte känna igen min kropp så gör det ont när jag går, eller stapplar fram. Mitt knä smärtar i skelettet. Det känns i knäet på samma ställe där benet gick sönder. Om det är ovana att gå eller att skelettet är i en fortsatt läkningsfas vet jag inte. Jag vet dock att jag nu får belasta benet och har fått övningar från sjukgymnasten. Frida förresten, sjukgymnasten i Åre, är fantastisk!

 

Mina första steg på höger ben och utan ortosen, i Östersunds Hamn.

Målbilder

Jag pratar ofta om målbilder. Du behöver inte älska att tävla eller anta utmaningar för att skapa målbilder. Din målbild ska vara din motivation till att lägga pusslet i mål.

Mina målbilder är flera, och jag delar med mig av några av dem här i hopp om att det kan inspirera dig. Mina tre största målbilder är:

 

  • Kunna vara med som guide på nästa resa med Systrar i bergen, Hemavan 10-13 augusti. 
  • Kunna springa på plant underlag i slutet av augusti med sex-åtta veckors rehab och styrka bakom.
  • Kunna topprepsklättra i slutet av augusti.

 


Skrivet 3 juni 2016

Det här inlägget har ruvat i mina tankar under min sjukskrivning. Vågar jag skriva om det här? Vill jag verkligen blotta de här tankarna? Hur mår jag och vad oroar mig mest? Hur hanterar jag allt som jag utsätter mig för? Varför gör jag det här? 

Why? Det är nästintill oundvikligt att ställa sig frågan Varför när något går emot i livet.  

Jag skrev tidigare om mina faser om hur jag tacklat olyckan fram till den stundande rehab-träningen med en stor förhoppning idag om att få börja belasta höger knäled om 2 veckor. Vad som där inte framgick är hur jag i faser tar mig igenom den mentala biten i att jag driver en start-up, jobbar deltid och dessutom bor själv. 

Varje dag så är jag tacksam för något. Ibland är jag bra på att skriva ned för vad, ibland sämre. För mig är varje ny dag ett enda stort äventyr efter att jag valde att kasta mig fritt ut i det okända – alltså den dagen jag sa upp mig från den trygga vardagen som heltidsanställd för att satsa på mina drömmar. 

Jag skulle ljuga om jag sa att det inte varit en stor mental utmaning efter olyckan att mitt i en start-up av ett bolag, med ett deltidsjobb och som singelhushåll drabbas av en skada som hindrar mig tillfälligt från ett vanligt liv. 

Att starta ett företag som grundas på stora drömmar och med en vision om att utveckla och förändra en plats för att få fler att upptäcka skidåkning och outdoor är det mest häftiga äventyr jag tagit mig an så långt! 

Alla entreprenörer och elitsatsande personer vet vad en stor förändring och investering innebär på flera olika plan. Det är minst sagt tufft emellanåt men också en otroligt häftig resa. 

Det här, att tackla min situation idag och de val jag har gjort i livet har varit och är min stora utmaning. Att ta mig till gymmet för att köra rehab. Det är ärligt talat inte en utmaning. Det är en frihetskänsla att få träna (om så begränsat hur och vad just nu) och det också är en möjlighet att bestämma om jag vill få tillbaka min kropp 100% hel igen. Så ja, självklart ger jag mig själv motivation till att träna! 

Men som egen företagare i en start-up så finns inte de här garantierna på samma sätt. Det finns ingen väg tillbaka som heter ”rehab”. 

För bara någon dag sedan hade jag nog skrivit att ”det finns bara en väg tillbaka, och det är hårt jobb”. Ja, det må idag vara en sanning med modifikation. För idag, efter en föreläsning med Cecilia Duberg, så påmindes jag mycket om den filosofi jag allra mest tror på. Att skriva sin egen story. Förstår nu, att det finns en väg tillbaka. Den vägen tillbaka heter Lejonagendan. 

Lejonagendan.

 

Knäskålen som läkt BRA.

Från toppar och dalar skidsäsongen 16/17

Från toppar och dalar skidsäsongen 16/17

 

Min efterlängtade skidsäsong 16/17 startade tidigt i slutet av november en solig dag i Åre. Samma helg hade jag börjat flytta mitt lass från Sthlm. Jag hade precis bestämt mig gör att ge allt för vintern. Så, jag flyttade till Åre utan att veta om jag skulle hitta ett jobb i byn. Jag ville satsa allt på att äntligen bo i bergen och leva det aktiva livet som jag ofta drömt om med en riktig vinter.

 

Åre maj 2017

 

NOVEMBER / DECEMBER

Hej Åre! Trots att jag inte hade ett jobb så bestämde jag mig ändå för att adressändra till Åre från Sthlm. Jag skulle flytta. Om det så bara skulle vara för en månad. Ibland kräver större förändringar att vi beslutar oss för något innan vi har ett svar om hur det faktiskt kommer att bli. Jag valde Åre framför Sthlm.

Åre november 2016.

Under den här månaden genomförde Systrar i bergen sin första lavinkurs i samarbete med Åre Lavincenter. Kursen föll ut så väl att jag beslutade för att vi skulle genomföra ytterligare en kurs senare under vintern. För mig har det alltid funnits en intention om att prata fjällsäkerhet under våra resor ur ett sätt att visa på kunskap. Vi behöver inte utbilda våra resenärer till experter, men vi ska föregå med gott exempel där vi har möjlighet.

 

Lavinkurs Åre december 2016.

 

Att få sluta 2016 med en dag i skidbacken var precis vad jag hade önskat vintern innan. Det här året ska jag avsluta året 2017 med en topptur. Om det blir Åre eller annan plats i världen, låter jag vara osagt.

 

Åre 2017.

 

 

JANUARI

Jag fick fatt i ett deltidsjobb! Dock inte i Åre, utan i Sthlm. Istället för att flytta tillbaka till Sthlm efter en månad i Åre så valde jag att bo kvar i Åre och börja pendla. Idag har jag svårt att se att jag ska vara på en och samma plats 365 dagar om året. Resandet ger mig en stor dos av frihetskänsla, kreativitet, ny luft under mina vingar att inte fastna i dåliga mönster och jag möter alltid intressanta personer. Jag blir en åskådare av så mångas liv men samtidigt så lever jag mitt eget fullt ut. Den känslan gillar jag!

 

En av alla resor med all packning. T-centralen 2017.

 

Men okej, det är klart att det kan finnas baksidor att pendla precis varje vecka. För att nå ett mål, kan det krävas flera steg på vägen. Så jag har sett det här som några steg i rätt riktning mot mina stora mål.

I början av månaden hade jag några privatlektioner som skidlärare och hann med mycket egen alpin åkning i Åre. Jag tycker verkligen att det är så kul att undervisa i skidåkning! Det är något som jag vill göra mer av nästa vinter. I en långt borta-framtid så tror jag att jag en dag kan bli tränare i en förening. Just föreningslivet har gett mig så mycket som ungdom och jag har alltid trivts där.

 

Skidskola med härligt gäng!

 

I mitten av månaden så var det dags att för tredje vintern återvända till de rosa bergen, alltså Monte Rosa. Där den stora resan för mig, men också många fler, startade! Men strax innan den kickade jag, Anna och Catarina igång vår första Systerträff i Hammarbybacken, Stockholm. Vi fyllde Hammarbybacken med massa skidglädje och tjejer i alla åldrar från 23-55 år som både var mer eller mindre erfarna skid- och brädåkare. Så häftigt!

 

Systerträff Hammarbybacken 2017.

 

I januari genomförde vi första offpist-veckan i Systrar i bergen, och det med en lokal guide från guidekontoret i Gressoney. Veckan innehåll allt jag hade önskat och avslutades med ett gäng supernöjda gäster! Anna Lovehed följde med som fotograf och vi hade många trött-glada timmar i bergen.

 

Monterosa januari 2017. Foto: Anna Lovehed

 

Foto: Anna Lovehed
Anna Lovehed gav mig några turer i snön, upp och ned.. Kul! Foto: Anna Lovehed

 

 

 

FEBRUARI

Tillbaka till pendlande mellan Åre – Sthlm – och nya Systrarresor. I februari genomförde vi första skidresan till mina hemmafjäll (Tärnaby) Hemavan.

Jag vill få fler att våga börja åka skidor eller ha en chans att utveckla sin skidåkning utan att trycka på prestation. Därför hade jag planerat för en weekend i svenska fjäll med dagar tillsammans med en skidinstruktör (mig) varvat med yoga (Johanna Westberg) för att få en känsla av just att vi jobbar med semesteräventyr. Att du som gäst ska få balans och harmoni i en härlig miljö, nya upplevelser tillsammans med andra och att du ska må bra!

Den här resan innehåll fasen allt vad gäller motgångar. Men är samtidigt en av de bättre resorna jag har gjort. För inom mig började många bitar falla på plats om vad just Systrar i bergen ska bli. Tack Johanna W för underbar team-känsla.

Jag har länge haft en dröm om att skapa ett nytt varumärke, jag har samtidigt också drömt om att få leda gäster i bergen i just skidåkning. De här dagarna gjorde jag båda delarna. Systrar i bergen är ett nytt varumärke och koncept på marknaden. Ett varumärke som jag nu också är en av guiderna för. Drömmigt! Det här vill jag göra mer av. Mycket och ofta.

 

MARS

Mars månad är nog rekord i minst antal nätter hemma i Åre. Nåväl, det har inte varit många vändor på hela vintern helt ärligt. Mars kvalade dock in på en första plats med 3-4 nätter hemma.

Tillbaka till Monterosa och nya resor. Till den här resan hade jag några veckor innan träffat en otroligt duktig filmnare genom mitt nätverk. Kolla in Eric Karlsson. Tillsammans tog vi fram en film som berättar mer om Varför Systrar i bergen. Min bakgrund är inom kommunikation och reklam. Jag har många gånger produktionslett produktioner med bland annat rörligt material och film.  Älskar att jobba med mediaproduktion och känner mig både rutinerad och erfaren. Men att stå framför en kamera och läsa in VO (voice over) var inte alls lika enkelt. Här måste jag träna, åtminstone för mitt kritiska öga och öra inom marknadsföring! 😉

 

Alagna mars 2017. Foto: Julia Johnson.

 

 

APRIL

Hoppade på en pilotkurs för Åre Lavincenters kommande alpin säkerhetsskurs, i Helags. Sen jag gick mitt första steg till skidinstruktör så har jag velat gå någon utbildning varje vinter för att få mer kunskap som ger mig självförtroende att upptäcka, utvecklas men också leda grupper i terrängen.

Systrar i bergen genomförde en lavinkurs nummer 2 i samarbete med Åre Lavincenter.

Alpin säkerhet, Helags 2017.

 

Valborgshelgen var en enda stor energikick. Grymt härlig skidåkning hemma i Åre, bra väder och så mycket vänner! Det närmade sig också säsongsavslutning. För en gångs skull kände jag ingen stress. Jag hade ju TVÅ resor bokade till Riksgränsen för Systrar i bergen och dessutom hade jag och Fanny pratat om att ta några dagar för egna toppturer och utflykter i samband med resorna. Förväntansfull!

 

Playground Åre 2017.

 

 

MAJ

Att starta ett företag är som, hmm.. Du kan välja i vilken liga du vill spela. Korpen är till för dig som gillar att syssla med något på hobbynivå medan de stora världsturneringarna är för dig som vill satsa ännu mer för att vinna ännu fler priser. Mina intentioner och vision med Systrar i bergen har alltid varit stora. Jag tänker aldrig begränsa mig. Detta innebär förstås att min resa som entreprenör har varit krävande och jag har satsat otroligt mycket för att kunna genomföra mycket av det jag idag gör.

I början av maj började jag känna mig sliten av att kasta resväskor fram och tillbaka på olika bagageband. Första helgen i maj så bestämde jag mig för att efter sista resorna skulle jag ta en kort semester inför sommaren.

För de flesta som driver en start-up är nog det här ingen självklarhet. Att vara ledig för nöjes skull. Min första ledighet och semester sen mars 2015 tog jag i höstas, då jag i november reste till ett yoga-retreat i Thailand med fantastiska Therese, Yoga Stories.

6 maj i knappt tillbaka i Åre så bestämde jag mig för att följa med på en topptur vid Storulvån. Det var min första topptur i Årefjällen. Jag hade tidigare under säsongen valt bort toppturerna för att åka igenom systemet och lära känna berget runtom liftarna.

 

Den här toppturen startade i dimma, både i huvud och väder. Men när det väl sprack upp så var det såå galet fint! Jag kan bli hög på jag vet inte vad, när jag får vara ute i såna här miljöer och göra något som jag passionerat gillar. Endorfiner kanske eller andra härliga lyckohormoner sprids. Den känslan är så härlig!

Från nästan ena minuten till den andra så gick jag från en 100% hel och stark tjej ståendes på en solig bergstopp till en skadad tjej som låg i snön med extrem smärta första minuterna. Min skida skar fast i åket, benet sträcktes och trycktes ihop i en smäll precis innan hela benet veks framåt. Jag krossade min inre knäskål..

SÄSONGSAVSLUTNING 6 VECKOR EJ BELASTA BEN

Det här måste vara det knäppaste avslutet på säsongen som någonsin hänt mig. Jag har fortfarande knappt fattat att vintern gick till vår och våren har nu blivit sommar.

Jag tänker inte skriva om känslorna bakom skadan och vad den bidrog med utifrån att vara extra sårbar som entreprenör i en start-up eller hur den har påverkat mig att se andra människor i trauman med mera. Jag tänker däremot berätta att min sista skiddag den här säsongen var en av de bästa skiddagarna. Jag var så himla glad precis innan olyckan hände! Allt var perfekt för en stund där uppe på toppen och i mitt flow:ande av skidåkning nedför berget. Jag var på en plats som fick mig att känna mig 100% av den person som jag vill vara. Rätt miljö, rätt element, rätt känsla i kroppen och med härliga människor runtom.

Henne, tänker jag bli igen till nästa vinter – och då alltid på rätt plats, i mig själv!

 

Säsongens sista skiddag Årefjällen

 

 

 

En modern digital kommunikatör

EN MODERN DIGITAL KOMMUNIKATÖR ?

 

Så var det dags, för skidresa nummer två till Riksgränsen och sista för säsongen. Återigen en ny betydelsefull resa som jag skulle missa på grund av skidolyckan.

Min bakgrund är över 10 år inom marknadskommunikation och  jag jobbar fortfarande deltid inom byråvärlden, just nu på en riktigt vass PR-byrå i Sthlm, JMW Golin. Min expertis ligger mer mot projektledning i strategi och produktion brett inom kommunikation där just PR är en del av det.

Idag är en sån stor dag för mig! Idag förverkligas en vision som jag skrev för över två år sedan till min första start-up. Det är idag som Systrar i bergen genomför sin första skidresa som en konferensresa där kvinnor och män är gäster. Allt ur ett systerskap. Alltså med kvinnliga reseguider i en bransch där vi ofta är underrepresenterade. Det känns så otroligt stort att nå det här delmålet i min plan. Att äntligen få visa att systerskap är till för alla!

Tack till Helena på Antler för att vi kunde spela in en digital hälsning. Som idag visades under Välkomstmötet på plats i Riksgränsen. För mig betyder det så otroligt mycket att få vara med på den här resan, om så än i digitalt format denna gång.

 

Vi ses nästa år i Riksgränsen! Foto: Helena, The Antler Way

Hur hålla modet uppe som sjukskriven?

HUR HÅLLA MODET UPPE SOM SJUKSKRIVEN? ?

Det har nu snart gått två veckor av läkningsprocessen. Dagarna har jag försökt fylla med ny luft under vingarna för att inte fastna i ett negativt tankemönster. Det är inte min grej att vilja må dåligt och tycka synd om mig själv. Däremot är jag medveten om att tankar behöver tränas för att kunna styras. Min devis är också att alla känslor ska ut. Sorg, smärta, förlust, chock. På samma sätt som att vi ska fira alla lyckliga känslor! Oavsett känsla som ska ut ur kroppen, så kan du fortfarande behålla en inre glädje. Ja, jag lovar. Det går faktiskt trots brustet hjärta.

Har förstått att jag gått igenom olika faser i läkningsprocessen både mentalt och fysiskt i kroppen fram till idag.

FAS 1 – Chocken

FAS 2 – Att komma hem

FAS 3 – Skapa nya rutiner

FAS 4 – Kroppens läkningsprocess

FAS 5 – Uthållighet, rehab och framtid

FAS 1 – Chocken

Skadans skede som innebär allt från stark smärta, ta in mycket ny information från läkare som pratar ett språk du inte förstår, undersökningar och rädsla, sjukhusmiljö som får dig att känna dig mer sjuk än frisk och en rad med ny medicin och värktabletter.  Bara timmarna innan chocken turade jag glatt med skidor och en fullt frisk och fungerande kropp. Då stark både mentalt och fysiskt.

Vår topptur startade i dimma och white out. Vi övervägde faktiskt att vända ett par gånger innan det sprack upp.
Lunchpaus precis innan det sprack upp.
Det här är <3 !
Nästa vinter ska jag springa upp och åka skidor ner här i otaliga omgångar. Ännu starkare!
Bara minuter innan jag påbörjade åket nedför Getryggen. Molnen hade lättat och solen strålade. Jag fick ett underbart rus av att äntligen få åka skidor igen!
Strax efter skadan. Försöker stoppa blödningen.

 

Delat rum på sjukhuset. Nej, jag trivdes inte alls i den här miljön.
Blev körd i min säng till röntgen.
Pendlade mellan sorg och hopp. Tårar och leenden om att jag snart skulle vara bra igen. Här visste jag fortfarande inte om jag skulle opereras eller vad som faktiskt hade hänt i mitt knä.

FAS 2 – Att komma hem

Att komma hem var tufft, dels för att jag bor själv och nu får därför klara mig själv. Strömmande sms och meddelanden höll mitt hopp uppe om att människor i min omgivning skulle orka hjälpa mig. Förstod ganska snart att det är en fördel att bo i Åre jämförelsevis med Sthlm. Jag hade nog inte tagit mig utanför hemmet så mycket på samma sätt i Sthlm de här första dagarna.

Första dagarna grät jag obehindrat. Det kändes som att jag bar på ett trauma. Fram till att jag började prata med mig själv om vad jag vill göra igen. Då vändes all sorg till ren glädje. Nu såg jag fram emot att få åka skidor igen, guida för Systrar i bergen, klättra, kunna ta en promenad till gymmet, springa i bergen och känna frihet. En längtan växte i stället för att känna mig drabbad. Jag vet inom mig att jag kommer att bli bra igen.

Vanligt soffläge hemma.

FAS 3 – Skapa nya rutiner

När jag märkte att mitt ”mind” gick igång på att prata om saker (högt för mig själv) om det som gör mig lycklig så bestämde jag mig för att en gång varje dag så ska jag träffa en person i Åre. Detta för att inte hamna i ett destruktivt tankemönster och för att få ny luft under vingarna, komma ut och andas. Påminna om vad jag mår bra av, och helst göra så mycket av det som jag kan för att behålla min glädje.

Det tog bara några dagar innan jag förstod hur jag kan plocka upp saker på golvet, flytta saker framför mig med kryckorna eller som att öppna och stänga dörrar med kryckorna. Hur jag kan sätta mig ner utan att det gör ont, att jag bara kan sova på rygg och så vidare. Kroppen är fantastisk. Jag behöver bara lära känna den på nytt utifrån de här förutsättningarna. Och ge allt tid. Tålamod.

Några saker klarar jag dock inte av utan hjälp. Jag lagar knappt mat hemma, det är ett jätteprojekt att bara ta sig upp på morgonen och klä på sig.. Har inte tvättat ännu då jag förstått att jag inte kommer kunna hänga tvätten. Och svårast, jag är bunden till mitt hem utan hjälp. Eller så långt utanför mitt hem som jag orkar hoppa på ett ben och två kryckor.

FAS 4 – Kroppen läkningsprocess

Jag har en bakgrund inom elitidrott. Med det sagt så känner jag min kropp. Den har blivit hårt testad. Jag vet när min kropp säger ja eller nej till mig, när jag lyssnar noga inåt.

Under första veckan har det hänt massor i läkningsprocessen. Jag tycks ha gjort stora framsteg utifrån min bedömning. Bland annat så kan jag lyfta mitt ben utan att det gör ont när jag står på kryckor, jag kan böja mitt ben längre än vad jag kunde första dagarna och svullnaden (inflammation och blödning) har gått ned något. Men framförallt, jag känner mig stark. Trots redan märkbar muskelförlust, otroligt mycket sömn och ett psyke som får arbeta med mental träning så känner jag mig stark. Nej, den styrkan kommer inte av sig själv. Jag jobbar med den dagligen utifrån delmål och att sätta mig i situationer som får mig att må bra. Just det tror jag är en bidragande del till att jag och min kropp samarbetar bättre i läkningsprocessen.

 

Copperhills utsikt, Åre.
Cappuccino, utsikt över bergen och en fin vän att prata drömmar  med. Hemma i Åre. <3

 

FAS 5 – Uthållighet, rehab och framtid

Den här fasen har jag inte kommit till än. Men jag har varit inne och snuddat på rehab där jag bevisligen kan lyfta benet något utan att ta hjälp av händerna och utan smärta efteråt. Otroligt skön känsla. Ett litet steg, men för mig ett stort steg mentalt.

Snart bara 4 veckor kvar till nästa skiktröntgen med en stor förhoppning om att då få belasta höger ben igen. Håll tummarna!

Pusslande för att kunna ta min andra dusch på två veckor. Allt tar sån tid så man orkar bara inte bry sig om sånt som dusch, kläder mm längre.

Drivkrafter från dalar till topparna

DRIVKRAFTER FRÅN DALAR TILL TOPPARNA ?

Precis innan skadan så hade jag påbörjat ett inlägg där jag skulle lyfta temat drivkrafter. Inlägget hann jag dock aldrig skriva klart.. Efter skadan har just drivkrafter och viljan att komma tillbaka varit något som landat ofta i tankarna. Hur ger du inte upp?

Att förolyckas som entreprenör är förstås sårbart jämförelsevis med att ha en fast heltidsanställning. Särskilt i en start-up. I mitt fall så handlar den största oron inte om jag kommer att åka skidor igen. Jag vet (!) att jag kommer att åka skidor igen. Min kropp ska få precis den hjälp som den behöver för att stå på skidor igen. Orädd och med samma glädje som innan. Men just nu så ställs jag inför nya utmaningar som direkt påverkar en start-up. En del har jag redan skrivit om.

Foto: Erik Nylander

I mina föreläsningar så pratar jag mycket om vilka drivkrafter som får dig att vilja lyckas. Jag är väl medveten om vilka mina är, och jag använder dem alltid till min hjälp när jag har fallit ned i en dal.

Har en aning om att kommande föreläsningar kommer att fyllas av nya insikter och berättelser utifrån vad som händer just nu.

Egentligen så är dalar också vackra. Verkligen vackra. Tänk bara en dalgång i sommarfjällen. Åh herregud, vad jag längtar tills jag kan springa igen! Långt. I bergen.

 

Löptur längs Kungsleden i Hemavan, juni 2016.

Att infria en vision och stor dröm

ATT INFRIA EN VISION OCH STOR DRÖM ?

Den skidolycka som jag varit med om och knäskadan är ett trauma som mina känslor nu börjat smälta. Jag kommer att bli bra igen. Starkare dessutom. Min mentala styrka kommer förstås att prövas, igen.

I olyckan finns det dock ett par saker som jag kommer att förlora. Det handlar framförallt om två resor som jag längtat extra mycket efter. Båda resorna är speciella på olika vis och har en stark betydelse efter ett stort jobb som jag nu målmedvetet har genomfört i över 2 år. Ja, det här gör fruktansvärt ont inom mig att missa.

BAKGRUND TVÅ STORA DRÖMMAR

Dröm 1 – För ett år sedan gjorde jag min tredje säsongsavslutning i Riksgränsen. Den skidresan i maj 2016 träffade jag Patrik från Lapland Resort. Vi hade ett fantastiskt bra första möte. Vi träffades förutsättningslöst över en kaffe innan frukosten för att prata ett eventuellt samarbete. Vårt kaffe-möte blev en härlig boost och inspiration för mig. Vi blev båda kvar i hotellets lobby i sofforna och jag höll på att missa min frukost. Så mycket fanns det att prata om. Jag förstod att Patrik var erfaren i branschen och han såg mig och förstod min affärsidé.

Riksgränsen maj 2014. Den gången jag lovade mig själv att alltid avsluta min vintersäsong i midnattssol och skandinaviska berg. Längst upp i norraste norr.

 

Dröm 2 – För två år sedan skrev jag en vision till Systrar i bergen som står för jämlikhet i bergen. Bakgrunden till visionen är att prata jämlikhet utifrån kvinnliga villkor. Idag är kvinnor inom skidbranschen och outdoor i det stora hela underrepresenterade och därför är Systrar i bergen utifrån ett systerskap. För mig är det svårt att prata jämlikhet och samtidigt exkludera, därför har det alltid funnits en drivkraft att bjuda in alla till systerskapet. Alla är alltså oavsett om du är kvinna eller man.

2015. Ett foto av första skissen till Systrar i bergens logotyp.

 

 

DRÖMRESA 11-14 MAJ OFFPIST OCH TOPPTUR RIKSGRÄNSEN

En av de resor som jag längtat allra mest efter avslutas just idag i Riksgränsen, och jag kan inte vara på plats. Tack vare fantastiska guider i Systrar i bergen så har resan genomförts och jag har följt hela resan hemma från Åre via telefon, sms och delvis varit med och hjälpt till i sociala medier.

Vad smärta då mest? Jo, skidresorna är den stora bonusen i allt arbete. Det är en stor drivkraft att tålmodigt vilja fortsätta skapa allt. Det är där jag får se resultatet av allt arbete och det är där jag får chans att infria mina drömmar. Jag älskar att få vara utomhus, jag älskar att åka skidor och jag vill få chans att arbeta  och vara guide för grupper utomhus. Helst på skidor. I bergen. Ur ett systerskap.

Riksgränsen är en speciell plats för mig på flera olika sätt. Därför smärtar det att inte kunna vara med hela projektet ut, från mötet i maj 2016 till idag.

Maj 2015. Topptur i midnattskol, Narvik.

 

ATT INFRIA EN VISION

Maj 2017 kommer Systrar i bergens vision att infrias för första gången. Något tidigare än vad jag faktiskt hade kunnat tro. Mitt mål var vintern 2018. Det här är förstås bland det största som kan hända i mitt företagande just nu för outdoorbyrån.

Systrar i bergen kommer vintern 2018 i ett samarbete med Resevaruhuset arrangera utvalda konferensresor som skidresor till framförallt Monterosa, Italien. Precis som andra resor så är paketeringen alltid ur ett systerskap, alltså i största mån av kvinnliga guider. Den stora skillnaden i en konferensresa och en privat skidresa är att gästerna numera är både kvinnor och män. Här blir vår vision verklighet. Som jag längtat!

Jag förstår att det kommer fler möjligheter, att det förhoppningsvis blir fler resor. Men första gången.. är en speciell känsla. En extra laddning och urladdning. Och nu kan jag inte längre vara med som önskat.

Topptur i midnattssol Narvik, maj 2015.

 

Förutom Riksgränsen så är det fler aktiviteter och resor i sommar som jag inte kan delta i. Närmast är vår sommarresa i Åre 9-11 juni. Självklart känns det tråkigt att  inte kunna vara delaktig i aktiviteter som yoga, vandring eller trail.

Vinter är dock mitt stora ess. Där ligger hela min passion och grund för varför Systrar i bergen finns idag. Den förlusten är därför tyngre att smälta som skidälskande outdoorfantast och entreprenör.

 

Åre april 2017

 

After heliski och krossat knä

AFTER HELISKI OCH KROSSAT KNÄ ? ?

Lördag 6 maj skulle jag tillsammans med Niklas och en ny vän, Elin, göra en topptur från Storulvån upp mot Getryggen. Vädermässigt var det en blandad tur, men väl uppe på toppen fick jag en känsla för bergen utanför Åre och runtom Storulvån. Så vackert!

Har tidigare beskrivit känslan av åket och mitt flow i instagram här. Jag bara älskar den här känslan. Flytande, levande och i en miljö som ger mig så mycket energi.

Tyvärr var jag med om en olycka i samband med att jag skulle stanna min fart från åket ned. Helt plötsligt skar min högra skida in i snön och fastnade. Mitt knä pressades samman i en fruktansvärd smäll och mitt ben böjdes framåt. Jag flög framåt.

Det var en brutal smärta. Trodde först att mitt ben hade gått av. Samtidigt kändes det som om jag flyttade mig utanför min kropp. Det var en smärta som strålade ut i hela kroppen, upp och genom hela ryggen. Jag förstod att kroppen  pumpade ut adrenalin och jag försökte andas. Ta in de lugna bergen, solen, den tysta snön. Djupa, försök till långsamma, andetag.

Vad hände sen?

Fjällräddningen kom efter cirka en timme. Fick morfin, ett fixerat knä och skoterskjuts ner till helikoptern. Därefter bar det av till Östersunds sjukhus. I vad jag då glad med morfin i kroppen kallade för after heliski.

After heliski i ambulans

Jag blev kvar på sjukhuset två nätter för olika undersökningar, magnet- och skiktröntgen, tömma knät på vätska och blod. Tack underbara snälla Niklas för att du höll mig sällskap och tack alla ni som hörde av er! Under de här tre dagarna grät jag så mycket på sjukhuset att det till slut resulterade i sår under ett öga.

Framförallt så var jag ledsen för en stor förlust, alltså inte oron över att inte kunna skidor igen. Jag känner i min kropp att jag kommer att åka skidor igen. Min förlust här och nu var att missa något stort som just nu håller på att hända. Äntligen, efter tusentals otaliga timmar av hårt arbete.

Krossade drömmar?

Självklart blev skadan ett trauma som också gjorde mig ledsen. Men förutom skadan och den stundande förlusten av allt arbete så blev jag så otroligt rörd av alla som hörde av sig. Det är först nu som jag förstår att ni är många som följer det jag gör och som ser det som inspiration. Det är först nu jag känner och det är först nu som jag vet, att det är så. Tack från hela mitt hjärta!

Jag känner min kropp och jag lyssnar ofta inåt. Min övertygan är att jag kommer att läka bra, bara jag håller ihop det mentala. Ger mig den tid jag behöver och behåller en positiv anda som gör mig stark.

Krossad inre knäskål stabiliseras med skena från ortopeden.

För att behålla någon typ av motivation så har jag börjat staka ut delmål. Ett stort delmål är 6 veckor. Om 6 veckor blir jag kallad till en ny skiktröntgen och har mitt skelett läkt fint till dess så kommer jag att få börja rehab och stötta på höger ben. Ni förstår att jag längtar!

Fram till dess har jag en rörelseövning som jag får göra med höger ben, för att bibehålla rörlighet i lederna.

Oh yes, det är en utmaning att hoppa på kryckor och ett ben, och dessutom bo själv. Men, vecka 1 har gått bra och jag har kommit i kontakt och haft förmånen att få träffa så otroligt spännande och omtänksamma personer i Åre. Tack ni!

Mer om resorna som jag såg fram emot i ett senare inlägg. 

 

Hemma i Åre.

Att missa sitt eget bröllop

ATT MISSA SITT EGET BRÖLLOP ❤️ ?

Igår på en mysig fika hemma i Åre så träffade jag fantastiska Sara Rönne. Jag fick berätta om känslan av att missa två skidresor till Riksgränsen som betyder väldigt mycket för mig. När jag förklarat Varför jag känner som jag gör så försökte vi sätta ord på den känslan.

Sara sa bland annat ”ungefär som att missa sitt bröllop..”. Precis så, kan jag tänka mig är en liknande känsla som jag har i kroppen idag. Känslan av att vara tillsammans med någon i flera år i en vardag och sen äntligen få fira av det ordentligt med ett bröllop fyllt av kärlek som ett fint minne för framtiden.

Min verklighet är att jag under 2 år som entreprenör arbetat nästan varje dag  för att förverkliga en vision. En vision som står för systerskap i bergen, till för alla. Som leder till jämlikhet i bergen och outdoor.

Det är nu mitt bröllop närmar sig. Och jag är inte längre bjuden.

 

Håll ut, jag ska berätta om vad som har hänt men också vad som alldeles snart kommer att hända med Systrar i bergen och visionen. 

Lapporten, Riksgränsen 2016

 

Från drömmare till entreprenör

FRÅN DRÖMMARE TILL ENTREPRENÖR ?

Narvik2015

 

Att drömma har alltid varit en drivkraft för mig. Drömmar får mig att vilja skapa. Genom dem kan jag se hur jag vill må. Känna och vara när jag når mina mål och genomför handlingar. Hur jag vill leva mitt liv.

När jag startade mitt första aktiebolag, Systrar i bergen AB, så beskrev jag mig själv som en drömmare. Mitt självförtroende var inte tillräckligt bra för att våga kalla mig entreprenör.

Det tog mig över ett år som VD för mitt första bolag innan jag vågade beskriva mig själv som en entreprenör inom branschen outdoor. Jag hade under tiden startat en resebyrå och utvecklat ett nytt koncept som jag kom att kalla outdoorbyrå, genomfört 5 skid- och sommarresor i bergen på olika platser i Europa, bjudit in och arrangerat flera Systerträffar, etablerat nya samarbeten och partners med stora aktörer inom outdoor branschen, projektlett ett samarbete inom kommunikation med destinationsbolaget Visit Hemavan Tärnaby och genomfört min första föreläsning hösten 2016 – hemma i Holmsund. Där, någonstans, tyckte jag mig vara värd att kallas entreprenör.

 

Wikidpedia beskriver en entreprenör såhär. 

Entreprenör betecknar en person eller ett företag som utför arbeten på entreprenad, till exempel ett byggföretag. Entreprenör kan också användas som ett begrepp för en företagsam person. Termen syftar i regel på grundaren av ett företag.

 

För mig är en Entreprenör just det, en företagsam person. Det betyder alltså nödvändigtvis inte att en entreprenör behöver driva och äga ett bolag för att vara en företagsam person.

Jag vill visa dig att du kan genomföra precis vad du helst vill eller önskar. Just därför tog jag modet till mig och bjöd in till min första föreläsning, Våga drömma stort, hösten 2016. Idag har jag genomfört ett antal föreläsningar från norr till söder och vill med hela mitt hjärta fortsätta att inspirera så länge fler får modet, att Våga drömma stort.

 

Vad drömmer du om?

 

Föreläsning Våga drömma stort